Idag har jag verkligen lyckats med att virra till det. Trodde att jag var ganska skärpt i tanke och handling men börjar så smått att tvivla på mig själv.
Gick upp strax före sex imorse, smög iväg innan W vaknat för att åka med bussen 7.10. Gick hur bra som helst förrutom att jag frös som bara den om fötterna som jag envisades med att ha barfota i mina små svarta (!). In till stan och satte mig för att fortsätta frysa och vänta på 13-bussen som skulle ta mig till jobbet (den lilla sportbilen stod ju hos Toyota för lagning av tutan). När bussen kommer så rotar jag i min väska för att få fram biljetten från den första turen så jag kan åka på den igen. Hittar då L:s bilnycklar! (som jag hadelagt i min väska efter gårdagens körning till ridskolan). 
Ringer honom och då är klockan kvart i åtta. Han håller på och gör i ordning W som ska till dagis och själv behöver han bilen i jobbet och måste alltså ha nycklarna.
Jag ringer till jobbet och en kollega lovar att hoppa in och spela i mitt ställe. Kollar sen buss tillbaka till Stodene men det går ingen på ett tag. Ringer farfar, som sover. Han lovar att komma till stan och hämta nycklarna och sen åka hem till L med dem.
Springer till biblioteket och fläker upp hans bildörr vid ett rödljus och slänger in nycklarna. Sen springer jag tillbaks till torget och ser att bussen står inne så jag rusar och tänker att jag tom kommer att hinna i tid till jobbet.
Sitter på bussen och förundras över mig själv när de säger "nästa Biltema".
Jag sitter på fel buss. Har hoppat på direktbussen till Bergvik!
Går av vid ett ödsligt Bergvik och sitter där och fryser i åtta minuter innan bussen till Wåxnäs kommer och jag åtminstone kan bli insläppt på den och sitta och vänta i värmen.
Fokuserar under hela bussresan på att gå av vid rätt hållplats och är på jobbet vid halv nio.
Till saken hör att jag igår frågade B om bussarna, tider och restid vid byte m.m. så jag verkligen skulle ha koll.
Ska jag skratta eller gråta...?!?!

Lilla bilen hade fel på kablarna och det kostade mig 730 (!) kronor att få tutljudet tillbaks. Vilket pris!
Kommentarer som "behöver man verkligen en tuta" och "men visst går den igenom besiktningen utan tuta" har duggat halvtätt de senaste dagarna. Var så skönt när AD ringde i em. Jag sa att jag hämtat bilen och fått mitt tutljud tillbaks. Hon sa: "oj vad jobbigt för dig att ha varit utan tuta så aggresivt som du kör". Hon känner minsann mig. Jag tror ju fortfarande att i Sverige gäller samma som när jag körde runt Triumfbågen i Paris. Massor med filer, inga linjer och en bunt med avtagsvägar som man inte kan köra av på om man inte gasar på, svänger rakt ut och, det viktigaste, TUTAR!

Avslutar dagen med de S:s uttalande vid frukosten på jobbet imorse. 
LB frågar: "Vad är det för ost"
MKS: Det är dansk prästost
Jag (med gäll röst): Oh fy det vill inte jag ha!
S: Nä det går inte ju inte ann(e)

*ha ha ha*

Gonatt!