Häxan Surtant
Har surfat runt lite och läst bloggar, alltså inte bara mina egna tillagda favoriter, utan spontanklickat båd här och där. Stötte inte på en enda människa som hade skrivit något om hur jobbigt det kan vara att va småbarnsmamma. Om man bortser från den ibland konstant rådande tröttheten för den finns nämd lite varstans.
Visst jag har ju bara gjort en snabbdykning på några få ställen men tycker ändå att det borde finnas fler som känner som jag. Eller!?
Är jag den enda vars hjärna känns som en tre år gammal chokladpralin med körsbärsfyllning. Stenhård på ytan, när du biter i den trillar tänderna ur mun, sen rinner det ut en flytande massa.
Mitt hvuud är som ett skal fyllt med gammal mosad körsbär.
Varför?
Jo, varenda dag är fylld av konflikter.
Min dotter och jag har ett starkt band mellan oss.
Hon är dessutom stark, sjävlständig, kan driva sin vilja så långt att man ser den försvinna borta i fjärran och har en gäll röst som skär igenom märg.
Den senaste tiden har varit hemsk (får man säga så när det gäller ens barn?).
Varje morgon börjar, oftast, med mysigt god morgon gos. Sen händer det något.
När W går nerför trappen förvandlas hon till häxan surtant.
Hon ska inte ta på sig kläderna, slingrar sina armar fem varv runt sig själv för att det inte ska gå för att i näsat sekund skrika "jag kan själv" och sen när hon får försöka själv så blir hon ännu argare för att det inte går och vill ha hjälp. När hjälpen kommer (oftast från mig) så är hon tillbaks till "vill-inte-klä-på-sig-stadiet".
Kampen fortsätter med att hon i åtta fall av tio inte vill gå till dagis (väl på dagis är det inga problem och hon leker, är social, hjälpsam, verbal och allmänt tidigt utvecklad).
Sen vill hon inte borsta tänderna. Vägrar öppna munnen, ska borsta själv, klöks av tumulten som uppstår när hon och jag borstar samtidigt i en mun som typ är halvöppen och skriker "jag vill inte".
Samma scenario kan utspela sig närhelst på dygnet i de mest varierande miljöer men även på kvällstid.
Är inte så konstigt att man kan finna mig ståendes i skogen sparkandes på ett träd om kvällen...
Nån som vet -
Är detta en övergående period i hennes tre och ett halvt åriga liv?
Varför dessa enorma pendlingar? Ena stunden har vi det underbart och kan kommunicera med varandra. Två sekunder senare pågår stormande krig.
Är det bara jag som gråtandes känner mig som den värsta mamman ever?
Eller är det något fel på W. Har hon en oupptäckt sjukdom som bryter ut varenda gång hon och jag vistas i samma rum?
Hur ska man göra när detta krig uppstår. Har provat allt känns det som. Sagt nej, tvingat på kläderna (vilket nästan är omöjligt när hon slår omkring sig), gått därifrån, försökt att lugnt prata om problemet förklara osv, hotat samt genomfört hot och tagit ifrån henne Kalle Blomkvist filmen, stängt dörren om hennes rum osv. osv.
Är det bara jag som har dessa problem?
2007-08-23 kl 10:26:21
Jag är ingen expert men är inte åldern 3 år en såndär mini-pubertet. Mina kompisar som här äldre barn kommenterade bara den perpoden men "tja hon är ju tre". Rena rama skräckperioden. Häng i och kämpa. Snart är den förbi.
*kram*! Been there...anser mej inte sitta inne med nån lösning men det går om. Jag har en 6årig tjej och en 9årig tjej och min älskade nioåring är en tweenie nu( beTWEEN liten och tonåring) alltså totala kast i både humör och kropp..Så jag kan inte säja att det går över, för det gör det inte, utan det kommer och går i perioder...ibland är allt frid och fröjd, ibland inte..njut av de fina stunderna och glöm de dåliga är mitt råd...och trösta dej med att vi alla har det så ibland även om vi inte alltid skriver om det!
Du är verkligen inte ensam, finns bara många som alltid visar upp en perfekt fasad....oh nej det är såååå bra, vi är så nykära efter 15 år, o ungarna är typ själgående.....Skit heller, man får erkänna att man är vansinnigt på sina barn i mellanåt. Vet när mina barn var små, fick tre barn på fyra år o fyra månader, att jag var helt knäckt i mellanåt. Minns en särskilt jobbig dag då jag ringde till maken på jobbet o sa: nu får du komma hem annars lämnar jag barnen hemma ensamma....han kom som ett skott, då var måttet rågat, han hörde nog det på mig. Det kommer självklart att försvinna, hennes trots, fast det kommer kanske att ersättas av något annat, sådana faser går man genom hela deras barndom, bara att gilla läget.Men det bästa tips jag kan ge VAR KONSEKVENT, det enda som hjälper i längden, det tror jag benhårt på. Stå på dig o till slut tröttnar hon nog. Sug på de mysiga stunderna, kram
Jag "slapp! alltid lämning på dagis då maken alltid börjat senast..hihi Usch ma glömmer så fort( eller jag då :O. Men jag köpte barnaboken när vi fick första och sonen(dottern är o har alltid varit ett "mönsterbarn" det är först nu i tonåren som man i bland kan få huvudvärk av henne*haha* men han kunde man följa upp i tonåren i den boken *haha* allt var likadant.Men alla åldrarna hade sin "tid" o det avlöste varandra.Vi har inte försökt fostra efter ett mönster utan man kar skrikigt när man varit trött och pratat när man haft tålamod och dom har båda växt upp till två tonåringar som jag är stolt över.Ska för skoj skull kolla i boken i kväll o se vad det står om den åldern.Dottern ringde precis o jag skällde på henne om en sak och då sa hon förlåt och att jag var Bäst!
wow..
3 årsåldern ÄR jobbig. Det var likadant med mina och min nuvarande 4-åring var helt upp och ner under en period i den åldern.
Det ÄR inte lätt att vara förälder. Man måste ju få berätta hur man mår och hur dagsformen är utan att låta som att man klagar över sitt barn. Men nej.. det kke stämmer det där om att ingen/få skriver om hur tufft familjelivet kan vara. *ler*Stor kram till dig och din sööööta lilla häxa surtant! :)
//Lallis
"De första 18 åren är värst" har jag hört. *fnissar*
Kan dra en massa "skräckisar" för dig om du vill. *hm* Då när jag var konstant svett och irriterad. Sådana som jag har förträngt och glömt sedan länge. När man är mitt i smeten är det lätt att tro att det ska vara så "illa" resten av livet.
Alla åldrar har sin charm OCH problem, det tror jag iallafall. Brukar tänka "Äh, det har SINA problem!" när jag hör hur fint och vackert allt är... *gammal och klok* En liten paus, en liten andhämtning då och då, sedan går det en stund igen. Synd jag inte bor närmre, då skulle jag åtminstone kunna låna en liten dam då och då så att mamma kunde andas en liten stund.
du är ABSOLUT inte ensam!
Men nog är det lite tabu att prata om hur jobbigt det är att vara mamma .. men ändå tycker jag det har blivit lite mer "lagligt" med åren!
och ja, dom är upp och ner, i olika perioder HELA Tiden!!
Just nu känns det bara underbart och "enkelt" att vara mamma, min dotter fyller 7 i december och hon är OTROLIGT medgörlig just nu .. och ja, faktiskt, man "glömmer" de där jobbiga..för en stund..för att pang tjong en dag bli påmind igen..för man vet verkligen inte från ena dagen till nästa när nästa period kommer!
Lina var hemsk när hon var 3 ungefär ..
sen var hon världens underbaraste till hon blev 5,5 år..då var hon konstant ett "monster" tills ja, nu på sommarlovet tror jag ..hon har blivit SÅÅÅ snäll och duktig!
Men man väntar ju bara på när en ny period ska komma igen!
DU ÄR SÅ DUKTIG SOM KLARAR DIG UTAN CIGG!!!!!!!!!!!!
Stå på dig!!
//AKP
Ah jag känner igen det där! Två, tre, fyra och ett halvt... våra perioder av skrik och panik är läskigt återkommande. Men mellan varven är dottern riktigt snäll och go.
Av nån anledning tror jag det är värre med döttrar...
Det är inte många som vågar andas högt om att det kan vara jobbigt att vara mamma...att man stundtals vill lyfta ut ungen i öronen och glömma dom i snön...eller slänga ut sin skrikandes kolikunge från sjunde våningen... Nä, fyyy, så får man ju inte känna/tänka/säga, då kommer sociiiiaaaalen och man är världens sämsta förälder.
Men inte jag. Jag har gnällt hela mitt liv om att huuuur jobbiga mina ungar är! :) Har fått kompisar att erkänna att det visst inte är rosa sockervadd hela dagarna men dom vågar inte säga nåt. Varför?
Ja säg det...
Ibland känns det dock som om jag gnäller för mkt för dom är ju söta å goa mellan varven! :)
Var glad att du vågar säga som det är istället och ibland är det först då andra vågar yppa och ventilera sina känslor dom tror är förbjudna.
