Denna morgonen hamnar oavkortat i papperskorgen.
Vaknar trött, efter en natt med hela huvudet fullt av öronproppar, strax före sex av att en hostandes W kommenderar att en film ska sättas på.
Inser att tre timmars utomhusvistelse på upptäckarna kan göra hostandet värre och med vetskapen om att jag ska jobba enormt mycket i slutet av veckan och den kommande helgen beslutar vi att det blir inget skogsupptäckande för W idag.

Jag har inte haft en enda morgon sen två veckor tillbaks utan att ha klockan på väckning. Spelar ingen roll om jag inte får sova flera timmar bara känslan av att inte ha någon tid att passa. Inga måsten. Jag kan ligga kvar och bläddra i nya Scrapbooking m.m. och sen gå upp och sitta i min sladdriga tshirt och dricka kaffe. 
Avslappnad frihet som är nödvändig för mig för att ladda batterierna.

Är sliten efter att ha ägnat hemmet mycket tid i veckan med tvättning, städning och matlagning.
Dessutom har W vaknat de flesta nätter och jag har haft läggningen flera kvällar i rad.
Inte de bästa förutsättningarna och ett gräl med sambon bubblade upp.
Ord som sägs som bestämmer hela en ens dag.

Efter att jag och W hade lämnat bonusbarn nummer två på fotbollsträningen tog vi en tur till Maxi och Obs för att spana in adventsstjärnor och adventsljusstakar. Är sugen på att ha stjärnor på fot i vardagsrummet och stakar i köket/matrummet och både Maxi och Obs säljer Markslöjds produkter som jag har fastnat för.
Efter att ha spanat ett tag (kunde inte bestämma mig så någon stjärna/ljusstake blev det inte) gick jag till kassan för att betala lite annat.
Säger till W att nu ska vi gå. Hon står vid tomtarna ganska nära kassan och jag ropar på henne att komma.
Ägnar tid åt att leta efter en bonuscheck och har då min uppmärksamhet på annat än dottern.
När jag betalt ropar jag igen men får inget svar. Tar mina grejer och går tillbaks in men ser henne inte någonstans.
Ropar och går runt bland raderna av julsaker. Hon syns inte. 
Börjar blir lite orolig och ropar högre och letar bland leksakerna men hon finns inte.
Börjar känna panikkänlsor och ropar högt och springer omkring.
När jag inte hittar henne rusar jag mot utgången. Tänker att hon kanske fått för sig att gå till bilen för det är ju det man gör när man har betalat. 
Ser inte henne på parkeringen och rusar tillbaka in igen och ropar konstant med hög röst nu (tänker på när hon försvann för något år sen vid restaurangen och vi hittade henne på en hög stol bredvid en underlig man).
Känner mig som den sämsta mamma i världen när jag frågar i kassan om hon kan efterlysa en treårig flicka med rosa kläder. Får till svar att jag får gå till kundtjänst som ligger i andra änden av affären.
Obs är stort!
Funkar inte för mig att springa ända bort dit. Tänker att hon borde finnas någonstans nära där vi var och jag måste leta där igen innan någon tar med sig henne.
Springer runt med hög puls och ropar medan jag tänker att nu får jag aldrig mer se henne.  
Då kommer en anställd med en smågråtandes och lite chockad W i famnen.
Kvinnan är själv tagen av försvinnandet och berättar att hon har en liten dotter hemma...
På vägen hem frågar jag W om hon inte hörde att jag ropade på henne.
"Jo men jag ville bara kolla på en grej och sen var du borta men jag ropade mamma men du hörde inte. Jag ska aldrig mer göra så".
Skakad av situationen beslutar vi tillsammans att inte gå utanför hemmets dörrar resten av dagen.
Iallafall inte på flera timmar...

Tvättmaskinen går varm med sängkläder och nu ska dammsugaren få göra sitt innan jag ska prova ett nytt recept på äppelmuffins med mandelmassa i som jag hittade i en tidning hemma hos H och J igår.