Slapparförmiddagen övergick i eftermiddag och plötsligt fick jag nog av den trasiga byrån på W:s rum.
Längesen nu som jag orkade att ta itu med något till hemmet.
Ja tankar och planer på förändring och utveckling finns ju där konstant men längre än till det stadiet tar sig inte min ork för tillfället.
Ringde L som mötte mig, W och E på Ikea.
W:s gamla byrå som är ett arv från min gymnasietid (!) ramlade ihop för en tid sen och nu var det dax att köpa en ny.
Valet var enkelt. En Malmbyrå med tre lådor i färgen vit.
Av erfarenhet vet jag att de är ganska tunga och det var där som L kom in i bilden. Nån måste ju lyfta upp den på vagnen och in i bilen...

För att jag inte skulle frestas av att shoppa flera ting än det som stod på min lilla, lilla shoppinglapp (inte bra för ekonomin just nu) sprang vi igenom varuhuset om man inte räknar med den långa fikapausen i restaurangen.

Nu står kartongen med Malm i hallen och väntar på att monteras men det får allt vänta tills imorgon.
Kvällen ska ägnas åt att ha beslutsångest om det ska kollas på Danny Saucedo på tv4 eller på Danny Saucedo på svt1. Vilket hela veckans tvbilagor samt radiokanaler har uppmärksammat och verkar tycka vara ett problem. Hur ska tittarna kunna välja mellan dessa två tittarsuceér...
Kan upplysa er som vill ta del av både Let´s Dance OCH premiären av Så ska det låta att det sistnämda går i repris i SVT1 den 1/3, i SVT24 den 1/3 samt i SVT1 den 5/3.

Själv funderar jag på att zappa in Monk på kanal 9 eller varför inte Världen i fokus på tv8 klockan 20.00 ikväll.
Nä visst ja, vi har ju varken kanal 9 eller tv8!
L och jag i tvsoffan, kan bara bli på ett sätt. Zappning mellan fyran och ettan.

Ha en trevlig kväll vad ni än kollar på...

Text & Bild©hilajns.blogg.se

Idag har vi haft en välförtjänt slapparmorgon här hemma.
W och jag har delat säng inatt. Halva natten gick åt till att hosta.
Hon hostade så hon nästan kräktes och jag försökte hjälpa henne och samtidigt sova då min trötthet är enorm för tillfället.
Har jobbat hela veckan. I och för sig så det varit en trevlig arbetsvecka med många skratt, kan tyckas banalt men avslappande skratt är inget som tillhör arbetsvardagen för tillfället, men det tar inte bort att jag är trött av graviditeten, inga bra järnvärden och den sega förkylningen.
Men detta ska det bli bättre med.
Järntabletter, stabilitet i graviditeten, solsken och några kul påhitt så hoppas jag komma i fas igen.

Mollipect och alvedon och uppbunkrade kuddar fick tillslut nattens hosta att ge med sig.
Idag är W rejält förkyld men ändå oförskämt pigg och realtivt hostfri så det kanske blir en fika på stan med H och G trots allt.

När sambon hittade den blodiga handen ute i garaget igår var succén given.
Helt plötsligt gick det fort att krypa ner i sängen när klockan blivit åtta. 

W väntade tålmodigt, spänt och hysteriskt fnittrandes på att L skulle dyka upp (det var hans tur att lägga igår) och på hur rädd han skulle bli när han såg den blodiga handen som höll i Bamsetidningen.

Hur kul som helst enligt en fyraåring!

Så var vi hemma igen efter några timmars vistelse på stan.
Man luras att tro att det är varmt ute för att solen strålar från himlen. I själva verket är det faktiskt riktigt kallt.
Det blåser friska vindar och vantar är ett behövligt plagg både för den som sitter i sulkyn och för den som drar runt på sulkyn.

På väg in till stan stannade vi för att ta oss en närmare titt på det färgglatt målade staketet mellan E18 och älven. W tyckte det spännande att se på alla färgerna. För något sådant får man ju egentligen inte göra. Måla på staket med många förger alltså...
Slutade med att vi spånade ihop en historia om poliser och tjuvar och sprang därifrån.

Text & Foto©hilajns.blogg.se

Ledig måndag med massor av sol som strålar från himlen.
Med risk för att låta som min mamma för hundra år sen - men man kan ju inte sitta inne en sådan här fin dag, speciellt inte när det stormar, regnar och snöslaskar varannan timme i stort sett dygnet runt annars.

Det får helt enkelt bli en tur in till stan och kanske ett besök på museiparkens lekpark eller en tripp till Mariebergsskogen.

Ska ta med kameran och se om man kan få några bilder till scrapkursen som är om någon vecka.

Text & Foto©hilajns.blogg.se

En Skåre special minus curry och jordnötter + ananas, cola och Marabou mjölkchoklad till efterrätt.
H, J och lilla G är på väg hit för att dela denna slappa attityd i tvsoffan denna söndagkväll.

Ack så skönt det är de söndagkvällar man slipper att jobba...

Ett inlägg om några saker som upptar en del av min hjärna efter den här dagen kommer här.

Brusande gravidhormoner.
Tidigare i veckan fick jag för mig att reagera på en incident som jag efter eget tycke, samt efter att ha hört mig för hos några mer kunniga människor i ämnet, tyckte var totalt fel.
När jag väl öppnade munnen och gjorde min åsikt hörd blev jag oerhört eldig och förgrymmad både verbalt och sättet jag framförde orden på.
Vart kom all denna ilskan ifrån? En kombination av obstinata gravidhormoner och frustration över ohanterliga situiationer. Antar jag att det var...
Iallafall, efter denna incident är det uppenbart att en människa far med osanning. Svart på vitt, två personer säger två helt skilda saker. En ljuger.
Det är inte så att ljuga är något nytt begrepp som jag aldrig tidigare träffat på. Nädå det förekommer allt men den här gången är min reaktion och mina ord lite inblandade.
Spacigt och förvånande men ändå inte på något sätt.
Något som det varken är någon idé eller som jag tänker ödsla mer energi på än jag just gjort.
En annan, icke negg vink på mitt uttalande, var den återkommande positiva feedbacken från helt oväntat håll.
Gött!

Ordmöte.

Sen en kort tid tillbaks har en trevlig gestalt uppenbarat sig. En som inte är förstörd av spelets pågående maktkonflikter och korruption utan än så länge känns tilltalande fräsch. 
En med ett spännande och roligt skrivande ordförråd blandat med en känsla för konstnärligt uttryck i en intressant genre.

Inte konstigt att dessa egenskaper i kombination med sakernas tillstånd skapar en trevlig och ibland kaotisk, märkbar stämning. 

På smällen.
Glada tillrop och positiva reaktioner på det faktum att lillebror växer i magen.
Blygsamma tack och bock från mig. Nä, jag kommer nog aldrig lära mig att tycka om att stå i centrum för något som handlar om mig själv i egen hög person.
Kanske än mindre när min kropp har tagits över av någon annan som är den tillfälliga statusen.
Det är bara att svälja och hänga med i tempo och humörsvängningarna och hoppas att det snart lugnar ner sig och jag återfår kontrollen över mig själv. 
Istället för att regarera med orden "grattis" eller "vad kul" eller någon annan av de fraser man sammankopplar med att någon berättar att den är gravid har jag denna vecka fått höra en mening som jag inte tror jag kommer att få uppleva igen.
Idag skrattar jag åt den och tycker att det är sorgligt att en människa kan vara så, ja vad ska man kalla det, liten.

Omfång.
Tror nog inte, som jag fått påpekat av några, att det kanske är tvillingar i magen utan magen ökar i storlek inte bara pga av lillebror växer utan kanske mest, just nu, för att jag äter mer mat.
Mat, mat, mat.
Hungrig ena stunden och lite illamående den andra. Allt botas med mat.
Sen kanske jag ska inflika att träning ligger mig inte speciellt varmt om hjärtat. Har aldrig gjort.
De träningsperioder jag har haft i mitt liv har jag tvingat mig till och som den bestämda person jag är så kan jag visst träna massor.
Men inte nu.
Idag har jag och W plöjt fram på H&M efter kläder passande för större mage och större tuttar. Ett större omfång i kropp helt enkelt.
Jag har på något sätt lyckats glömma bort att vissa delar av kroppen under en graviditet bara över en natt kan explodera till en otrolig kurvighet, om man vill utrrycka det lite finare, eller till en kort människa med ren tjockhet för att säga det rakt på sak.
Självklart är jag förundrande glad över den växande magen, men det var tungt förra gången med alla kilon och vätska och jag saknar faktiskt att känna mig lätt i kroppen och att kunna använda kläderna som garderoben är fylld utav.
Beach 2010 here I come...


Ha en trevlig fredag!

Ont i ryggen och trött men nu kan man åtminstone andas i hemmet igen.
Har inte kört den sista maskinen tvätt ännu för vår tvättmaskin verkar inte må så bra.
I lördags upptäckte vi att det luktade surt innifrån själva trumman där man tjoffar in kläderna. Öppnade då den lilla luckan i golvhöjd och tömde maskinen på gammalt vatten.
Detta borde ju vara det som luktar men för säkerhetsskull torkade L runt och innanför själva gummiringen till trumman.
Då det fortfarande luktar surt gjorde jag om hela proceduren idag igen.
Efter det slängde jag in lite Ajax och körde maskinen utan kläder.
Nu går den för andra gången för att skölja bort de sista resterna med Ajax.
Verkar dock inte som att det hjälper utan lukten kvarstår.
Svärmor K kom med den briljanta idén att lukten kommer från en död råtta som på något konstigt sätt har lyckats att ta sig in och sen avlidit.
Det hoppas jag verkligen inte!
Visst blir det kanske lite blött under en tvättmaskin ibland och det i kombination med damm är ju inte så fräscht men inte ska det väl lukta surt innuti maskinen för det!? 

Nån som har något tips på vad det kan vara för fel?
Alla förslag välkomnas!

Bjuder på ett kort till en blivande sjuttiofemåring och Melon Lanes nya handlingsblock.

Uppgiven ska jag nu dammsuga, dammtorka, skura ingrodd diskbänk, städa kräktoalett, bädda rent i dubbelsängen, tvätta och hänga samtliga handdukar och en tvättkorg full med kläder.
Det är vad jag ska ägna timmarna åt fram tills det är dax att åka till ridskolan.

Nä, jag mår inte speciellt mycket bättre även om man skulle kunna tro det med tanke på min kommande sysselsättning. Har fortfarande lock för öronen och är trött i kroppen pga infektionen och medicinen jag knaprar.

Men vad spelar det för roll.
Nada!
Visst, valet är mitt, för att citera en närstående person. Men vad har man för val om man inte vill leva i sunk. När det är kräkfläckar på toaletten trots att den påstås vara städad. När det fastnar grejer i strumporna vart man än går i huset. När handdukarna luktar apa och bord och golv och är fulla av fläckar.
Jag trivs inte så och vill inte leva så. Är inget fel att människor förstår vikten av att hjälpa till hemma eller ta sitt ansvar och inte bara slänga saker och äckel precis där de står. 

Det otroliga är att (om jag nu ska fortsätta min uppgivenhet) är att jag arbetar 100 procent, jag är den som sköter det mesta hemma och jag är den som går upp om natten de nätter som W behövs nattas om. 
Jag, jag, jag.

Varför får man ingen hjälp och förståelse...

Har ägnat dagen åt att slappa.
Vilket är min nya hobby.
Inga piffnings och stylingprojekt, inga renoveringsprojekt och ingen scrapping eller kortgörning har det blivit de senaste fjorton dagarna.
Har så tråkigt att jag snart blir galen och skriker rakt ut.
Jag sover en stund, går upp trots att jag är mer trött. Äter, är med W, sover, äter, är med W osv, osv...

Hoppas verkligen att detta stadie är ett övergående. Att det beror på sjukdomar och antibiotikaverkan. För ska det fortsätta så här blir jag snart galen!

Dagen bjöd trots allt på lite happenings.
En utflykt till svärmor och svärfar där det blev mat och semla varpå jag somnade i soffan.
Vaknade av att örat gjorde ont och i ren frustration över det hakade jag på L:s förslag om en promenad runt Sundstatjärn.
Med luvan uppdragen så jag knappt såg något trippade jag i 190 på mina klackslitna skor hela varvet förundrandes över att jag om bara något år fyller 35.

Vilket spännande liv jag har!

Snart blir det mer mat och coca cola, som jag just nu inte kan leva utan. Till saken hör att jag nu faktiskt har dragit in på alla mina andra, vad ska man kalla det, droger, och då känns det som att orken att dra ner på den svarta bubbliga drycken existerar inte för tillfället.

Önskar er alla en ...

Idag fick det vara nog. Igen.
Jag har ätit antibiotika sen i söndags kväll och mår i stort sett likadant. Visst, jag erkänner att jag har inte lika ont i örat nu som då och inte heller är smärtan långvarig som den var i slutet av helgen.
Det är väl det som är annorlunda sen jag började knaopra två tabletter tre gånger dagligen.
Ska dessutom icke intas i samband med mat. Jag som småäter mest hela tiden!
Då är det bra att vakna varannan timme av hostan för då kan man passa på att gå upp och slörpa i sig några kåvepenin.

Ringde vårdcentralen men de hade bestämt sig för att fira Alla hjärtans dag i dagarna två och hade stängt sen igår.
Hänvisades till sjukvårdsupplysningen där jag blev sittandes i kö i tjugotvå minuter.
Fortfarande är jag i stort sett döv så att lyssna in vilken köplats jag hade var inte det lättaste när W hade hundra frågor och jag samtidigt försökte att ta hand om mitt yttre ifall jag skulle få en tid relativt snabbt. 
Tillslut blev det min tur och då säger hon att jag ska ringa Våxnäs vårdcentral som har hand om alla ärenden under de dagarna som den vårdcentral jag tillhör har stängt. 

Nytt nummer, ny kö.
Kvinnan jag får prata med där låter skeptisk till att de ska kunna göra något mot min dövhet. Om jag har en massa vätska bakom trumhinnan och den inte har försvunnit med hjälp av antibiotikan så kan den finnas där länge, länge.
Jag nämner hur jag mår i övrigt och hon går tillslut med på att prata med en extrainsatt doktor och sen ringa tillbaks.

En timme senare har jag en tid.
Får träffa en riktigt weard man (var säkert gift med doktorskvinnan jag fick träffa i söndags). Han vågade inte titta på mig. Ställde frågor och tittade sen bort samtidigt som han ställde om samma fråga.
Konstaterade iallafall att jag har en släng av mild lunginflamation efter att ha lyssnat på lungorna och diskuterat hostslem samt att i vänstra örat har jag massor med vätska och i högra örat finns öroninflamationen kvar.
Samma diagnos som förra gången (hade kunnat ställa den själv vid det här laget!).
Antibiotikan hade visst inte hjälpt mig ett dyft så nu fick jag en ny variant som ska tas i tio dagar.
Vad gäller min hörsel så kan mitt nuvarande tillstånd dröja sig kvar ett bra tag till.
Vilket känns totalt vidrigt hemskt. Jag bara längtar efter att det ska klucka till och locket ska försvinna. Fast om jag slipper ha ont så får jag väl vara glad för det...

Antar jag.

Trevlig kväll på er!

Igår låg det ett vitt kuvert i W:s korg på dagis.
På kuvertet stod det "Till W från J på alla hjärtans dag".
J är en ljushårig pojke på W:s dagis som hon är kär i.

De leker mycket tillsammans och hon säger nästan dagligen att hon är kär i honom.
Lyckan var total den eftermiddagen vi spenderade på vårdcentralen när helt plötsligt J dyker upp i väntrummet. Även han är förkyld, har ont i hals och öron och ska ta blodprov.
Hur det gick, ja båda fick vara hemma från dagis resten av veckan och äta antibiotika.
Kanske har de pussats trots att W säger att J inte tycker om pussar...

Väl hemkommen från dagis öppnade W kuvertet.
När hon såg pappret som J hade klippt ut och skrivit sitt namn på jublade hon för hon trodde att det var en kalasinbjudan. Sen såg hon den lilla påsen med godishjärtan och det röda hjärtat som satt på en tråd och förstod att hon fått det för att det var alla hjärtans dag.

Nu vet vi att J iallafall är lite kär i W...

---

Ett ganska litet album gjort med Bind-It-Allmaskinen, denna häftiga maskin med enorma skaparmöjligheter.
Valde att skriva "decemberminnen" på framsidan då det innehåller foton på W tagna under december månad.
I lördags kväll när farmor och farfar var här för lite mat och schlageryra överlämnade W albumet till dem. 
Två sidor handlar om W:s pepparkaksbak hemma hos farmor K där jag valt att skriva journaling under fotot på W och farmor och sen fästa ett band runt för att hålla ihop det.

---

Text & Bild© Hilajns.blogg.se

För en vecka sedan sisådär strax före första barnkören skulle börja tjongade det till i mina öron.
Sen dess är det som att leva halvt från kopplad från omgivningen.
Min egen röst låter konstig när jag pratar och jag hör dåligt vad andra säger. Det är jobbigt att finnas bland människor för jag känner mig handikappad.
Trodde att det bara var lite lock för örat jag drabbats av efter att ha varit ganska rejält förkyld flertalet dagar före det hände men hur jag än gäspade, skakade på huvudet eller höll för näsan och "blåste" så försvann det inte.

Rejält förkyld med ont i halsen och inkapslad i bomull gick jag omkring och hoppades att det skulle bli bättre. För att gå till doktorn är inget som jag gör förrän det verkligen är kris (kvinnan med ohanterbar läkarskräck, det är jag det). Vilket det inte var riktigt ännu enligt mig.

Natten till söndagen blev det kris. Jag var vaken från halv fyra för det gjorde så ont i örat.
Fick en tid på Gripen söndag eftermiddag hos en snurrig och mycket förvirrad doktor, så klart.
Jag hörde inte vad hon sa. Hon glömde bort att kolla mig i öronen trots att det var det jag hade sökt för i första hand. Påminnde henne och då tog det två sekunder så var diagnosen klar. Öroninflamation. Minsann.
Trots att jag, som hon sa flera gånger, såg så frisk ut *fnys*.
Kan man inte va sjuk utan att behöva kasta sig jämrande och halvt förblödande på den vidriga pappersbritsen?

Fick ta halsprov och blodprov. Blodprovet visade, till madame doktorns stora förvåning, att jag också hade lunginflamation (lungorna lät bara lite sk orena).
Fick antobiotika utskrivet under en massa prat som jag inte hörde hälften av. Tanten kom inte på förrän det var dax för mig att gå att hon kanske skulle vända sig till mig när hon talade till mig. Detta var efter att jag för hundrade gången hade påpekat att jag inte hörde vad hon sa.

Åkte till apoteket där det slutade med att apotekaren fick ringa till doktorn för att det gick inte att förstå vad denne hade skrivit för anvisningar på receptet. Efter samtalet sa hon till mig att det var allt en snurrig människa. 
Jag, som inte hör vad jag själv säger, bara nickade instämmande. 

Idag är jag sjukskriven. Har hostat halva natten och är fruktansvärt trött.
Jag har inte ont i öronen längre men lever fortfarande i ett vakum. Om tillståndet är detsamma imorgon så blir det till att kontakta vårdcentralen igen. Jag måste ju bli bättre nångång. Nu har jag ju ätit medicin sen i söndags kväll.

Uppgiven säger jag nu gonatt. Dax för nästa sovstund.

Istället för att skicka ett alla hjärtans dagkort till människor som hamnar i kategorin "jag borde höra av mig oftare till" så kan man skicka ett litet alla hjärtans dagblock om man har som jag tillgång till den kreativt stimulerande bind-it-all-maskinen.

För någon helg sedan köpte jag och LB en Bind-it-all tillsammans. För 600 kronor får man en maskin som omvandlar pappersskapade ting (och cdskivor också för den delen fast det har jag inte provat ännu) till memoblock, boxar och album.
Maskinen gör snygga hål och trycker ihop en spiral (som man får köpa till separat) runt papprena så det färdiga resultatet ser riktigt proffsigt. 

En toppengrej enligt mej!

När inte ens hemmagjord potatissallad och lövbiff smakar gott då vet man att man är förkyld.
Finns ett antal portioner kvar i kylen till L när han kommer hem.

Själv ska jag sjunka ner i soffan med en kopp the och försöka att hålla mig vaken tills underbara Bygglov börjar.
Huruvida jag kommer att orka med att se Carolina Gynnings hatälskade program klockan nio är tveksamt.
Igårkväll stupade jag i säng halv tio vilket är enormt tidigt för att va mig.

Receptet till potatisalladen hittade jag på på den här sidan.
Arrade dock om det något. Använde turkisk youghurt istället för creme fraiche. Youghurten blandade jag med ca 1 ½ dl vispad grädde. Istället för att bara ha kokt, kall, skivad potatis hade jag även i lite finhackad purjolök och kapris.
Gott till lövbiff.

Gó kväll!

I helgen fick W nya snoddar och hårklämmor av farmor och farfar.
Idag bestämde hon sig för att ha klämmorna i håret.
Om det hade varit klämmor i normal storlek hade det inte varit några problem att fåt dit dem men dessa var pyttesmå.
Så små att en klämma knappt orkade hålla undan en liten tunn hårtest!
För att få bort iallafall en del av luggen från ansiktet behövdes ALLA klämmorna.
Efter femton minuter av stånk och stön (kanske inte bara berodde på klämmorna utan lite på huvudet de skulle sitta på också) satt de så äntligen på plats.
Mina suckar hade tydligen varit lättförstådda för när jag är på väg från W:s rum kommer hon efter mig med sin plånbok med orden "nu ska du få en glädje".
En glädje säger jag frågandes.
"Ja en glädjepeng för att du va så duktig. Du har ju inte så många egna pengar i din plånbok så nu blir du glad".

Man kan ju fundera över vart detta ska sluta...
En fyraåring som betalar för att få tjänster utförda och som dessutom har koll på att min plånbok är tom.
Tur att hon inte har greppat det där med betalkort ännu...

---

Har precis bjudit grannarna (när ska jag vänja mig vid att bo i ett villaområde!) på en liten show i pardans och stämsång.
Mamman iförd sunkiga svarta mysbyxor med klisterfläckar på från Vero Moda och skrikig orange Harley Davidson tshirt och dottern i randiga tights och en flera storlekar för stor knallrosa tröja har svansat runt i en afrikansk och bugginspirerad dans skrålandes till Bridget Jones klassikern All by my self på hela bottenvåningen.

Behöver jag skriva att jag är ensam hemma... Eller jag och W är ensamma hemma rättare sagt.
Om detta vore en modeblogg så skulle jag ju kunna bjuda er på en "dagens outfit" bild men min kamera är på ute på krogen och roar sig med L och en massa HDnissar och bonusdotterns kamera är även den ute och festar till det. Sen är ju inte detta någon modeblogg kom jag just på vilket är tur för er!

Denna första lördag i februari har innehållet 300 snytningar (jag och W tillsammans), ett besök på AC motorcykelaffär runt lunch där L befann sig för att sälja korv till mcintresserade människor. Jag och W brydde oss mer om korven än om motorcyklarna.
Jag har scrappat färdigt albumet med decemberbilder på W till farmor och farfar och finjusterat albumet med samma tema som ska till skåneland.
Har mumsat i mig årets första semla och som en följd av det (njae egentligen var det kört redan före semlan) har jag konstaterat att jag inte kan skylla mitt minskande val av variering på kläder på bara tvättkorgen. Anledningen, ärligt, heter kurvor. 

Nu står W här bredvid och ropar att jag måste komma och dansa för det är en jättebra låt i Livet enligt Rosa. Och vet du, Rosa blev kär, ropar en euforisk W.

Nu ska här dansas bort kurvorna!
Sen är det väl dax för lite lördagsgodis....

Ha en trevlig lördagkväll, ni som inte bor granne med mig.

Mamman: Fylld av snor suckandes över dottern som vägrar ta morgonens dos av Kåvepenin. Grubblar med pannan i djupa veck och har ont på diverse ställen i kroppen men börjar vänja mig vid det tillståndet eftersom det har varit så i några veckor nu.

Det lilla barnet: Vill inte ta sin medicin och kryper på väggarna i frustration över att ha varit sjuk och inlåst i hemmet i snart EN VECKA. 

Det största barnet: Visar inga livstecken. Ännu. Men man vet att hon finns i huset eftersom skorna är slängda precis innanför ytterdörren och ett par svettstrumpor ligger bredvid dem.  

Mellanbarnet: Är i skolan.

Pappan: Är på jobbet.

Nu ska mamman gå en våning upp och försöka stänga in det lilla kåvepeninbarnet i duschen.

 


Pärlplattan fick jag av W för en tid sen. Hon gav mig den med orden: den förställer dig.
Tack!

---

Text & Bild tillhör:hilajns.blogg.se©