För en vecka sedan sisådär strax före första barnkören skulle börja tjongade det till i mina öron.
Sen dess är det som att leva halvt från kopplad från omgivningen.
Min egen röst låter konstig när jag pratar och jag hör dåligt vad andra säger. Det är jobbigt att finnas bland människor för jag känner mig handikappad.
Trodde att det bara var lite lock för örat jag drabbats av efter att ha varit ganska rejält förkyld flertalet dagar före det hände men hur jag än gäspade, skakade på huvudet eller höll för näsan och "blåste" så försvann det inte.

Rejält förkyld med ont i halsen och inkapslad i bomull gick jag omkring och hoppades att det skulle bli bättre. För att gå till doktorn är inget som jag gör förrän det verkligen är kris (kvinnan med ohanterbar läkarskräck, det är jag det). Vilket det inte var riktigt ännu enligt mig.

Natten till söndagen blev det kris. Jag var vaken från halv fyra för det gjorde så ont i örat.
Fick en tid på Gripen söndag eftermiddag hos en snurrig och mycket förvirrad doktor, så klart.
Jag hörde inte vad hon sa. Hon glömde bort att kolla mig i öronen trots att det var det jag hade sökt för i första hand. Påminnde henne och då tog det två sekunder så var diagnosen klar. Öroninflamation. Minsann.
Trots att jag, som hon sa flera gånger, såg så frisk ut *fnys*.
Kan man inte va sjuk utan att behöva kasta sig jämrande och halvt förblödande på den vidriga pappersbritsen?

Fick ta halsprov och blodprov. Blodprovet visade, till madame doktorns stora förvåning, att jag också hade lunginflamation (lungorna lät bara lite sk orena).
Fick antobiotika utskrivet under en massa prat som jag inte hörde hälften av. Tanten kom inte på förrän det var dax för mig att gå att hon kanske skulle vända sig till mig när hon talade till mig. Detta var efter att jag för hundrade gången hade påpekat att jag inte hörde vad hon sa.

Åkte till apoteket där det slutade med att apotekaren fick ringa till doktorn för att det gick inte att förstå vad denne hade skrivit för anvisningar på receptet. Efter samtalet sa hon till mig att det var allt en snurrig människa. 
Jag, som inte hör vad jag själv säger, bara nickade instämmande. 

Idag är jag sjukskriven. Har hostat halva natten och är fruktansvärt trött.
Jag har inte ont i öronen längre men lever fortfarande i ett vakum. Om tillståndet är detsamma imorgon så blir det till att kontakta vårdcentralen igen. Jag måste ju bli bättre nångång. Nu har jag ju ätit medicin sen i söndags kväll.

Uppgiven säger jag nu gonatt. Dax för nästa sovstund.