... består av många timmars kaffelatte stunder tillsammans med väninnor.
Bah!
Hur farao ska man hinna med det!?
När det ena barnets behov är tillfredsställda så ropar nästa högljutt efter en. Däremellan ska det hinnas med toalettbesök, matintag och om det vill sig riktigt väl en välbehövlig kortis under duschstrålarna.

Men säg att man mot all förmodan lyckas hinna med ovanstående bestyr och ha en stund över att ägna åt att sitta ner vid ett bord mittemot en väninna så kan man ju fundera på hur givande den stunden är för den människan mittemot en.
Med påsar, inte bara under ögonen, utan halva ansiktet består av två stora kratrar, ett huvud som snurrar av trötthet och amningshormoner ska man försöka föra ett givande samtal om livet.
Detta ganska fåordiga samtal (hinner inte nessla in sig i några långa meningar) ackompanjeras av en fot som ständigt gungar på babysittern och en blick som flackar runt i tomma intet, för trött för att fokusera på något.

Undrar vad alla dessa kaffelattemammor, som man läser om överallt i tidningarna, pratar om när de ses?
Börjar de förbereda sin kaffelatteträff redan kvällen före, eller hur lyckas de ta sig utanför dörren innan alla cafeér har stängt för dagen?

Idag ska jag ha kaffelatteträff hemma hos mig.
Får se hur länge den utvalda står ut med mitt inte alltför givande sällskap.