På tjugonde dagen
Det är nu 20 dagar sedan det nya livet började.
Mitt liv som tvåbarnsmamma.
För tjugo dagar sen känns det som att jag hade oändligt med tid över.
Trots arbete och W så fanns det flera timmar kvar av dygnets tjugofyra som jag kunde ägna åt att scrappa, baka, läsa, sitta vid datorn eller bara slappa i tvsoffan.
Nu får jag vara glad om jag hinner med att skölja ur schampot ur håret när jag duschar. Att ha i balsam är en lyxgrej som endast inträffar vid varannan hårtvätt nu förtiden och detta trots att jag inte ägnar halva min dag åt att vara på jobbet.
Hur kan det vara så att precis när jag satt mig ner för att göra något i min ensamhet, något som bara gangnar mig själv, tar det bara en minut innan W ropar och vill ha hjälp med något eller slår sig och gråter floder. M spyr ner sig och gråter nästan lika ljudligt som storasyster trots sina små lungor.
Har de bestämt sig för att samarbeta till att driva den trötta mamman med påsar under, över och på ögonen till galenhet?
Känns nästan så ibland.
Tredje dagens babyblues som bestod av gråt, oro och pyskotiska drömmar om allt otäckt som kan tänkas (och kommer att hända var jag helt säker på) mitt lilla barn är tillbaks i en lightversion.
Jag sörjer att de tio pappadagarna är slut. De skimrande dagarna som pappan är ett stöd, tar hand om den nyförlösta mamman och gör allt det där som hon inte kan eller orkar samtidigt som han förundras över och beundrar den hjälteinsats som mamman faktiskt gjort genom att föda fram deras barn är över.
Nu är jag ensam hela dagarna med mina två små synkade bävrar. Och hela nätterna också känns det som.
I tjugo nätter har jag nu suttit där och stirrat rakt in i det psykodeliska tapetmönstret som vi har tapetserat på garderobsdörrarna mittemot sängen medan lille M sliter och drar i mina bröst frustrerad över att inte maten kommer tillräckligt snabbt samtidigt som han har lite ont i magen.
Det är inte så konstigt att all världens elände vilar på mina axlar och babybluesens tårar vaknar pånytt och vräker sig fram över mina kinder.
Ändå är det en oändlig kärlek som detta lilla nya liv framkallar i mitt hjärta.
Bilder:Hilajns.blogg.se©
2008-10-13 kl 10:54:17
De första 18 år värst har jag hört! ;)
Skojar bara!
Dock ÄR det så, en tvåbarnsmamma har inte egen tid på mycket, mycket länge.
Mitt skräckminne är när jag själv satt på toan med en hink i famnen som jag och tösen kräktes i samtidigt eftersom vi båda hade maginfluensa och så vrålar sonen: - Kom fort mamma, jag kräks!
Så långt under ytan har jag aldrig varit sedan dess...
kramar om
Åh, det verkar tufft. Men som du säger så flödar kärleken samtidigt. Det är bra att höra det där, hur tufft det kan vara - det är så svårt att föreställa sig innan när man bara längtar och väntar på den lill*. Kram!
Oj,det låter som det är lite tufft just nu.
Hoppas de bestämmer sig för att synka sömn tillsammans också så du får vila.
kram!
No shit! Du är inne i "fasen" snart är den över och du kommer, eftersom du är kvinna, snart ha järnkoll på den stora och den lille och ro runt hus och hem och en del annat oxå precis som du inte gjort annat. Kramar till dej!
Tufft men härligt kan jag tänka mig. Ha en skön dag. KRAM
Vilken sötnos! Det lugnar nog ner sig efter ett tag när du är mer van.
Oooo vad jag känner igen det där, det är så jäkla synd om en, å man tycker så synd om den äldsta som man liksom inte får tid med när man bara ammar och ammar. Själv slutade jag amma för att överleva själv och få tillbaks lite av mitt gamla jag och efter det mådde både jag och den minsta (som nu blev mätt på välling) bättre. Menar inte detta som något råd till dig utan mer som en påminnelse om att det bara är du själv som vet vad du och ni behöver.
Gud va svamligt det här blev men jag fick så mycket flashbacks när jag läste ditt inlägg. Kram till dig.
