Igår provade W på pyttedans för första gången.
Under halva tiden satt hon mest på golvet och såg på hur de andra barnen härmade fröken i diverse sträck på armar, hoppa på ett ben och snurrningsövningar men sen blev det dax för mig och L att lämna lokalen och då hade det gått lite bättre.
Hon hade, enligt sig själv, vågat prova en del av det som fröken och barnen gjorde.
Vid läggningspratet sa hon att hon ville fortsätta med pyttedansen så nu får det bli en sväng till KappAhl eller H&M och inhandla en dansdräkt, tights och dansskor.
Precis som alla de andra barnen hade på sig.

Med anledning av vår beräkande förlossningsdatum så fick L en tid på vårdcentralen hos en sköterska ganska snabbt igår.
Hon tittade och ställde en massa frågor.
Hon tyckte inte att det såg ut som svinkoppor vilket kändes skönt att höra. Men hon kunde inte heller definiera vad det skulle kunna tänkas vara för något.
Var ganska inne på djurloppor men det verkade konstigt med tanke på att jag och W är de som håller på med djuren, L klappar inte ens Pontus, och vi har inga som helst symptom på loppbett.
Sen pratades det en del om utslag av buskar och växter i trädgården men det lät inte heller troligt.
Med anledning av lillebrors ankomst och min och W:s dramatiska start tyckte hon att man skulle skriva ut antibiotika för att vara säker på att utesluta ev svinkoppor.
Skulle det visa sig vara onödigt så skulle lite medicin för en vuxen karl skulle inte vara så påfrestande som ett att upprepa händelsen för fem år sen.
Hon skickade också han vidare till en läkare som vi träffade senare samma dag.

Den läkaren resonerade på ett helt annat sätt.
Han tänkte INTE skriva ut någon antibiotika. Han kunde varken resonera eller ge förslag på vad det skulle kunna tänkas vara och det han kunde minst kunde var att förstå och respektera den psykiska och fysiska påfrestningen det var när hela W och jag var fulla med svinkoppor och vi åkte fram och tillbaka mellan csk, bvc och gripen.
Han stoppade en tops i två av utslagen och svaret på det skulle vara klart i slutet av veckan.
Han sa att det behövdes inte tvättas med uttorkande alsolsprit utan tvål och vatten.
Fick lust att skrika åt honom.
Ser han inte hur L ser ut med sår och utslag på hela kroppen och att vi snart ska ha ett nyfött barn i vår närhet. Ett barn som inte ska behöva, om det går att undvika, vara med om sådant här. Dessutom kanske man kan tänka på att jag som mamma oroar mig när det blev som det blev första gången.
Men icke!
Nu är det slut på alsolsprit och heltäckande pyjamas i sängen för det har ju doktorn sagt.
Men tänk om de har fel då.