Den här helgen kändes som en riktigt lång helg.
Jag gick inte omkring och önskade att den skulle ta slut (för då är det ju klassiskt att man tycker att tiden kryper fram) men dagarna, timmarna på dygnen, verkade vara hur många som helst.  
Sen M föddes så går jag upp tidigare på morgonen de dagar jag annars kunde sova lite längre på och jag är vaken fler utav dygnets tjugofyra timmar.
Kanske var det  det som gjorde den här helgen så lång...

I lördags åkte jag till Barnens Hus och köpte en gunga till M.
L monterade fast den på gungställningen och sen gungades det minsann så det stod härliga till. 
Jag log så jag fick ont i käkarna och M jollrade förtjust där han hängde i ena hörnet av gungsitsen.
En timme senare, strax efter att M ätit sin välling kaskadkräktes han. 
Plötsligt satt jag i en sjö (milt sagt) av spyor och knep i ihop benen för att det inte skulle rinna ut i soffan.
Tankar om magsjuka dök upp, trots gungandet, och med min fobi för denna sjukdom så blev resten av kvällen ganska avslagen.

Efter en händelselös natt vad gäller kräkningar åt M sin vanliga portion gröt med äppelpuré tidigt på söndagsmorgonen och verkade må hur bra som helst där han sprang omkring i sin gåstol.
Vi packade in oss i bilen och åkte på familjegudstjänst för att lyssna på W som för första gången skulle sjunga offentligt med sin kör.
Vilken otrolig lyckokänsla det är att sitta där och se sin dotter stå vid mikrofonen och sjunga, dansa och göra rörelser.
Tyvärr orkade inte min dåliga kamera föreviga the moment på ett speciellt bra sätt men på filmen blev det bra.

Resten av helgen ägnade jag åt att plocka, röjja och städa medan W var på kalas.
Behöver jag säga att vi inte gungade mer...

En (mindre bra) bild på en sjungandes W.

©HUSnrNIO