Igår fick jag för mig att jag skulle ställa bilen under ett träd istället för på Icas parkering, som var full med folk.
Det vara bara det, för att komma dit så var jag tvungen att köra genom en ENORM vattenpöl.
So what tänkte jag, jag har ju faktiskt stått där förut, och svängde höger och sen vänster mot pölen (mer som en liten sjö).
Två sekunder senare står jag i den lilla pölen med bilen och tar mig varken framåt eller bakåt.
Jag gasar och det sprutar lera på båda sidorna om bilen upp på framrutan.
Jag öppnar dörren och konstaterar att jag är omringad av lera.
Lyfter blicken för att se om någon vänlig själ har sett mitt kämpande att ta mig loss och ser då H och barnen, som är på  väg till bvc, stå på gatan och titta på mig. 
"Vad gör du" undrar hon. Ja, vad svarar man på det...
Jag blir så trött på mig själv hasplar jag ur mig högt så hela bygden hör mig.
Tar mig ur bilen och lyckas även få ur M som är med (han mådde ju mkt bättre igår) och frågar sen första bästa man som går förbi om han känner till någon som har traktor i närheten. 
Får ett nej till svar och dessutom berättar han för mig att det blir nog svårt att få någon att putta på eftersom den måste stå i vatten och lera som går en bra bit över skorna.
Som om jag inte visste det!

Går in på W:s dagis för att fråga om det möjligtvis finns någon vaktmästare där som kan tänkas hjälpa mig. 
Dagisfröken S tar tag i saken och ropar i högtalartelefonen efter manlig styrka så strax därpå vet hela dagis om att W:s mamma har fastnat med bilen i leran precis utanför.
Två karlar, jag och lilla M på släp i bilstolen går ut till bilen.
Jag frågar (befaller) den mannen som verkade tycka att jag minst dum i huvudet om inte han kunde försöka att köra loss bilen. 
Ingen av karlarna hade lust att kliva ner i pölen, som dessutom gav ifrån sig en sur stank vid det här laget, och putta på.
På tio minuter hade han nästan lyckats att köra upp bilen men den sista biten krävde lite puttning så då får jag sätta mig vid ratten medan de två starka männen drar i varsin dörr.
Klaffs så kom jag loss.
Var ljudligt tacksam för hjälpen jag fick av den glade och den sure mannen (den sure påpekar att jag kanske inte ska ställa mig där i fortsättningen, nä inte så länge det är vårgeggigt iallafall tänker jag).
Slår följe med dagens två hjältar in på dagis igen för att även tacka S.
Flera av fröknarna på avdelningarna kommer skrattandes ut för att höra hur det gick.
Nu fick de minsann något att dra på smilbanden åt...

Kör sakta hem kikandes genom en lerig vindruta (inte ens spolarvätskan lyckas spola bort den tjocka leran) och sen tvättar jag och W den stinkande bilen (frågade om de två karlarna ville bli med hem och hjälpa till men de var inte så sugna på det) medan M sitter i sin bilstol och tittar på.

Man kan ju undra om jag tycker att jag inte har tillräckligt att göra om dagarna... *suck*.

©HUSnrNIO