I slutet av påsklovsveckan kom det ett brev till målsman för W.
Det var från pyttebaletten. 
Min första tanke var att nu har jag glömt att betala terminsavgiften men så var det inte.
Istället var det ett brev från W:s lärare M där hon berättade att hon har cancer.
Hon fick beskedet för någon vecka sen men har pga glädjen som våra barn skänker henne fortsatt att träffa våra barn på tisdagar och dansa med dem.
Nu skulle hon pårbörja sin behandling och fr.o.m den här veckan så är hon inte längre W:s danslärare.
Istället kommer det en vikarie som kommer att ha hand om resten av terminen inklusive den avslutande helguppvisningen.
M avslutade sitt brev med att tacka för all glädje våra barn har skänkt henne och att hon inte sagt något till barnen om sin sjukdom utan önskade att vi föräldrar skulle berätta med de orden vi vill använda om varför inte hon finns i dansrummet idag klockan 14 när det är dax för pyttebalett.

Sedan brevet från M kom har jag tänkt massor på henne. 
När jag sen läste om lilla Victor och hans föräldrars kamp mot sjukdomen och önskan om att han skulle få tillbringa sin sista tid hemma kan man inte annat än gråta över den fruktansvärda, hemska sjukdomen, cancer.

Samtidigt glädjs jag över och tänker på vår granne som skulle fött barn igår men som i lördagsnatt födde sin andra pojke hemma i hallen tre minuter efter det att ambulanspersonalen dykt upp på vår gata.
Förundran över livet.

Barncancerfonden Victor