Igår kväll satte jag och L oss till ro i soffan runt/strax efter tiotiden, precis som vi har gjort en hel del kvällar under de här snart fem veckorna som vi haft semester.
Vi ser på film. Skräckfilm.
Plötsligt sänker L ljudet på tv:n och frågar om jag hörde vad det var som lät.
Precis när han sagt det tycker jag mig höra något som låter som att någon kraffsar i en kartong med inslagspapper.

Vi reser oss ur soffan och går mot köket.
Jag tänder all belysning (så tjugo i tolv igår var hela vårt hus upplyst, ungefär som när julbelysningen tänds i Ett päron till farsa firar jul). 
Jag kände mig inte särskilt rädd, trots att det faktiskt var skräckfilm vi såg på, men tänkte ändå tanken att det var skönt att jag inte var ensam hemma just då.

Var helt säker på att det är grannens ungkatt, som vid några tillfällen gått in till oss när vi haft dörrarna öppna, och som nu lyckats med konststycket att bli instängd någonstans.

Jag kryper omkring i köket och kollar under bordet och på stolarna då L kommer ut ifrån tvättstugan iklädd gympadojor och med golvmoppen i ena handen.
Kan inte låta bli att garva och samtidigt som jag gör det försöker jag få ur honom vad han tror att det är för något som finns i huset.

"En sådan där taggig sak" säger han innan han kommer på ordet igelkott.
Jag frågar honom om han nångång sett en en igelkott komma springandes mot en och kasta sig på fötterna!?
Han vägrar att svara på detta utan börjar istället sitt genomsökandet av huset iklädd gympadojor och golvmopp.

Klampandes upp på övervåningen (L har dessutom ett par byxor på sig som prasslar vid varje steg han tar) för att han fått för sig att ljudet kommer därifrån och att katten kanske är på M:s rum.
Jag smyger efter men barfota iklädd en oversize t-shirt och utan golvmopp.
Känner mig som en naturlig människa som utan problem kommer att kunna snacka förnuft med djuret eller vad det nu är som låter.

Vi letar genom hela huset, klockan blir tolv, men vi hittar ingenting.
Inte heller hör vi något mer ljud.
Då bestämmer vi oss för att gå ut och checka av altanen.
L som fortfarade har sina gympadojor tar täten. Själv kommer jag strax i flipflops, för er som undrar vad jag har på fötterna när jag letar efter ljud mitt i natten.

Altanen är tom.
På tv:n rullar filmen som vi glömt bort att pausa under detta spänningsmoment.
Vi spolar tillbaks filmen och sätter oss och fortsätter se på den.
Några ljud hörs inte mer.

Inte förrän skräckfilmen är slut och vi fortfarande sitter vid tv:n men då tittandes på dokumentären om de musikaliska underbarnen som Svt2 sände igår hörs det ljud igen.
Nu låter de inte riktigt som förra gången.
Jag reser mig ur soffan men ber L med sina prasselbyxor att sitta kvar.
Anser mig smyga bättre själv utan gympadojor, prasselbyxor och golvmopp (som står kvar i hallen ifall den skulle behöva användas akut) och beger mig halvt ut i köket.

Ljudet som låter då är droppar mot fönstret/fönsterbänken.
Konstigt tunga och oregelbundna droppar som smäller mot bläcket på olika sätt och ger ifrån sig olika ljud.
Det är inte samma ljud som hördes tidigare under kvällen!

Vi ser klart på dokumentären och går sen och lägger oss.
Klockan är två.
Inga fler ljud hörs men jag kan inte låta bli att tänka lite extra på att det var något som lät och det såpass mycket att tom. L reste sig ifrån soffhörnet och smög omkring och letade i huset mitt i natten...

Skräckfilmen vi såg var The Human Centipede (First sequence) (både jag och L gillar skräckfilmer).   
Filmen var obehaglig då man stundtals satt på nålar och önskade att de kidnappade turisterna skulle lyckas rymma ifrån den, till både utseendet och sitt agerande, otäcke kirurgen (att han skriker på tyska spär på hans otäckhet enligt mig).
Sjukheten han utövar är äcklande men filmen är något överskattad enligt mig.
Den obehagliga känslan finns där hela tiden men jag hade väntat mig en otroligt fruktansvärd film med anledning av alla skriverier om filmen.
Utan att missförstå mig - men den är inte riktigt så äcklig som det sägs, men sjukt äcklig ändå.

Inte heller är det den sortens skräckfilmer som jag tycker om att se. Blod och klet är egentligen inget för mig.
Jag gillar mer spänningen och otäckheten i att inte veta vad som ska hända kryddat med en smula övernaturligt för att det ska bli riktigt olidligt spännande.
Ni som funderar på att se den men tänker på närbilderna kan jag säga att man ser inte så mycket.
En sjuk hjärna, sjuka ord, kroppsspråk och agerande är det filmen innehåller.