M:s andra dag på förskolan gick så bra den bara kunde gå.
Efter tio minuters blyghet tog nyfiken över och han utforskade de nya leksakerna runt omkring honom.
Hela tiden hade han koll på vart jag befann mig och kom då och då för att tanka trygghet med en kram.
När vi varit där i 45 minuter försvann han.
Jag satt kvar och lekte med några av de andra barnen. Efter en kvart gick jag och kikade vart han var. Hittade honom i köket där han satt i knät på inskolningsfröken och pusslade och målade.
Mittemot honom satt en anna liten pojke och gjorde detsamma.
M sneglade på hur pojken målade och sneglade på mig men satt ändå kvar i knät på fröken.
Även vid samlingen på röda mattan var det en förändring jämfört med igår.
Han tog till sig uppmaningen om att man ska sitta ner och sjunga sånger och sen sitta still när det var dax att äta banan.

När vår tid var slut för idag sa jag att vi skulle åka hem. Han gick mot kapprummet och började ropa hej då och vinka till allt och alla.
När jag väl hade fått på honom alla ytterkläder gick han tyst med bestämda steg mot dörren. Hej då hade han ju redan sagt så många gånger och nu skulle han hem!

Nu har det bara gått två dagar med inskolning men det känns underbart gott i mitt mammahjärta att se min lilla pojke anpassa sig och trivas både i miljön och med människorna.

Nu hoppas jag bara att han får vara frisk så att dessa två veckor med inskolning kan fullföljas.
Detta känns dock som nästan omöjligt när alltfler runt omkring oss insjuknar.
I söndags började storebror att kräkas.
Han är halvbror till M och W och varannan vecka bor de hos sin mamma.
När man själv har suttit sjuk och ensam på barnakuten för att man inte lyckas att få i sitt barn någon vätska eller varit med om att ligga sjuk tillsammans med barnen i mer än två veckors tid, med flera omtag av den där äckelsjukan, var jag faktiskt oerhört tacksam över att storebror G var hos sin mamma när han insjuknade.
Nog sjutton är det skillnad att vara kräksjuk är man snart är sjutton år och själv kan styra över vad man gör när det är som värst och däremellan än när man är liten och allt bara blir misär för barn och vuxna.

Jag förstår verkligen inte föräldrar som går till öppna förskolor med sina barn, eller släpper iväg dem till förskolor eller skolor, innan det minst har gått 48 timmar.
Alla vet vad som gäller med denna sjuka, att det är oerhört smittsamt, och ändå kan, som jag har varit med om, pappan gå iväg och leka på öppna förskolan med dottern medan sonen och mamman ligger hemma däckade.
OFATTBART!

Kanske klarar vi oss inte undan kräksjukan den här våren men man kan ju åtminstone låta bli att utsätta barnen och sig själv för att vara nära de som har eller med största sannolikhet bär på det genom syskon eller föräldrar som är sjuka.

Förra vårens bonus som föräldraledig var att jag kunde välja att låta W gå till förskolan eller stanna hemma när vinterkräksjukan härjade som mest.
Personalen på W:s förskola var så vänliga att de ringde hem till oss när någon på avdelningen hade insjuknat. Eftersom jag var föräldraledig gick W bara femton timmar i veckan från den 16 september 2008 t.o.m sommaren 2009.
När kompisar till W låg sjuka var vi hemma och lekte eller åkte på semester till mina föräldrar i Skåne för att det inte skulle bli alltför långtråkigt med all hemmavistelse.

Nu ser verkligheten inte ut på samma sätt med W som går i skola, M som inskolas på förskolan och jag som arbetar 75% men för det kan man ju som sagt undvika det som undvikas kan och vara extra noga med sin handhygien i form av tvättning och spritning av händer.

Nog om detta.
Nu ska dammsugaren får komma fram en snabbis, tvättmaskinen ska igång och sen är det lunchdax.
M ska sova och jag ska skriva personliga och roliga brev till en av barnkörerna som ska sjunga offentligt för första gången om någon vecka.

Ha en bra dag allesammans!