Uppbrott. Avbrott. Nya vindar
Från och med igår är jag en 75%-ig arbetande tvåbarnsmamma.
Något som ännu inte känns av i min vardag då nyårsdagen var min kollegas dag att tjänstgöra på.
Det är först imorgon klockan tio som det är min tur att go public efter femton månaders föräldraledighet.
Hur det känns-Tungt!
När jag hade varit hemma med W, från december 03 till mitten av februari 05, tyckte jag att det var ganska skönt att komma tillbaks till mitt arbete.
Att få utöva egentid, att göra saker ensam och utveckla mig själv lockade och var välbehövligt. Kanske mycket för att L under 04-05 pluggade i Stockholm och jag levde ensam med W under veckorna.
Min andra föräldraledighet har varit på ett helt annat sätt. Tiden har svischat förbi och jag vet inte vart den har tagit vägen.
Längtan efter egentid och utveckling på arbetsfronten är likamed noll.
Pussla ihop vardagen med arbete, vab, skola, hämta och lämna på dagis, hem som ska skötas m.m. är inget som lockar. Dessutom vet jag vad det livet innebär den här gången till skillnad från efter min första föräldraledighet.
Jag kommer att tillbringa så mycket mindre tid med barnen. Se dem mindre.
Självklart är jag tacksam för den långa föräldraledighet som jag ändå haft möjlighet att ha men detta uppbrott, avbrott, nya vindar, känns tunga.
L benämner allt som har med dessa tankar till att jag måste släppa ansvaret att det handlar om att jag vill ha kontroll.
Tråkiga ord när allt jag vill är att vara tillsammans med barnen. Få skjuta på samhällets alla måsten och krav bara ännu en liten tid.
Jag trivs hemma. Att få se barnen växa och utvecklas är en nästintill obeskrivlig lyckokänsla. Att få finnas där för dem. Att vara den som tar del av deras upptäckter och dela deras spontana påhitt och känslor är lycka.
Att min tid hemma med M nu är över innebär också ett slut på livet som småbarnsmamma.
För att säga det enkelt, nu blir det inga fler barn. Ett markant avslut. Familjemedlem nummer sex var den sista nykomlingen.
Jag vet att jag är en människa som har svårt för stora förändringar. Att jag behöver en viss tid för att vänja mig och att när det gått ett tag så brukar magontet släppa och lugnet infinna sig.
Så kommer det säkert att bli även den här gången men just nu, idag, denna dag två som 75%-ig arbetande tvåbarnsmamma, är längtan efter att fortsätta dela min vardag med W och M större än något annat.
2010-01-02 kl 12:55:53
Kjenner igjen det der ja.. avslutter min mammaledighet nå å. Og jeg ser IKKE frem imot all den stressen det er med å få opp tre trøtte barn om morgenen. Prøv å rekk å få litt frokost i kroppen. Stress ut til bilen (som helt sikkert er nedfryst av is og snø). For å rekk å lever barn til barnehage å skole føre man selv må kjør ivei .
Kunde godt tenkt meg å få vart ledig litt til.
Förstår din sorg.
Kan med längtan tänka tillbaka till den tiden dåp dagarna liksom flöt in i varandra och ledigheten var ett faktum.
Det blir säkert bra vännen ska du se.
Kram Lina
kramar om
Förstår dig...
Du, här har du en till som vill ha full koll och inte släppa taget!
Det är skillnad att börja jobba efter sista barnet på något vis... Så kände iallafall jag men jag kan "trösta" dig med att det går och rullar på ändå. Dessutom njuter du ännu mera av de stunder du har ledigt med barnen! =)
Jag var i samma situation efter förra jul- och nyårsfirandet, men just då var jag rätt less på att vara mammaledig. Det tog däremot bara ett par månader innan jag kände att jag längtade tillbaka till mammaledigheten... Sen kommer man visserligen in i vardagslunken/stressen rätt fort och fixar den biten, men jag tror inte heller på några fler barn i vår familj och därför känner jag också en liten sorg över att inte få vara hemma med barnen så mycket mer. Jag vet inte om du hängde med i mitt babbel, men jag önskar dig en fin start på jobbet och ett gott nytt år till dig och din familj! KRAM Anna
Hej!
Förstår hur du känner så väl!
Detta är precis som om jag skrivit det själv nästan, så väldigt lika tankar.
Har också kontrollbehov och därav svårt för förändringar.. men jag hoppas ändå att allt ordnar sig till det bästa.
det brukar ju göra det.
Ska jobba 85% själv.
Inte lätt att kombinera alla roller, jobb, mamma, fru etc.
Ha ett fortsatt gott nytt år!
kram!
Oj, du sätter fingret pang på det jag redan nu känner, innan nr 2 ens är fött - viljan och önskan att vara hemma med de små och se de utvecklas och växa som små underbara individer... Önskar dig lycka till i arbetslivet och hoppas du me 75% kan göra dagarna kortare eller ännu hellre fölänga helgen. Varma kramar
Älskade hjärtat! Om du visste hur många vi är här ute som känner likadant! Barnen är ju LIVET eller hur? Min stora är 11 år till sommaren, var tog tiden vägen???? Styrkekramar till dig!
Tänkte på dej HELA dagen..hoppas det var ok, vad nu det skulle vara...
KRAM
All ångest jag kände när jag var där du är nu...kommer tillbaka. Det är tufft att ta steget, finns ju inga alternativ, men sen går det. Det känns bättre och bättre och snart hittar alla sina nya roller och livet blir "som alla andras". På ett bra sätt! KRAM och stryka till dig!
Ush ja....står inför samma "sorg" som du då det gäller det här med att avslutet med barn är där och snart väntar jobbet igen.....det är en tung känsla.... hoppas du snart kommer in i en rutin som känns bra för er alla och att ni landar i den vardagen oxå! Lycka till!
Kram
Känner så igen det du skriver. Jag har inte heller haft nån längtan tillbaka efter mamma-ledigheterna, men sen tror jag kanske iof att det är bra att efter några år komma ut och jobba och få lite egentid trots att det inte känns så när man ska börja.
Skönt att inte behöva jobba heltid iaf, det skulle jag aldrig klara, vill inte ha en stressig vardag då man knappt ser varandra. Nej då förlorar vi hellre lite pengar och har en skön vardag. Det är sånt man aldrig kommer att ångra.
Jaa, jag förstår dig, jag är i ganska samma sits.
Hur gick det med dagis? När blir det?
Hej gumman!!
Äntligen hittade jag tillbaka till din blogg! Nu hamnar du i min bloglovin lista:) Hoppas att ni har haft en bra jul och ett bra nyår:) Kramar!
Jag kunde skrivit det själv - samma ord, samma tankar. Det är en sorg att gå ifrån sin sista föräldraledighet. Jag önskar att den där pausen från livet, då man bara får vara med sina barn kunde vara lite längre...
Förstår precis din tanke gång... det svenska systemet är så dumt när det kommer til den biten, inte alls upplagt för att man om man vill, ska kunna fortsätta att få vara hemma med barnen. Ett av få länder som har det så här, tyvärr. Ekonomin styr ju tyvärr alldeles för mycket.
Varma kramar!
