Tänk så det är.
Lilla sötloppan, han som fick extranamnet skrutteli efter den där sången som W lärde sig på dagis en dag i november månad 2008 och som hon sjöng om och om igen här hemma till sin två månader gamla lillebrors stora glädje.

Han som är det charmigaste som finns med sina bångstyriga lockar och stora leende.
Som nästan aldrig tar sig fram gåendes utan springer. Som om att han inte vill missa något av allt det roliga livet bjuder på.
Som knäpper på radion i köket och tar tag med sina händer på fönsterbänken och sen börjar dansa loss med gungande stil från sida till sida och upp och ner.
Länge kan han stå så och älska musiken som strömmar från någon radiokanal.

Han som tankar trygghet i mitt nackhår. Lindar in sina fingrar och gnider håret mellan dem så att jag liknar en risbuske i nacken.
Han som vill ligga nära nära, gärna på mig, när vi vilar (de korta stunder som han lyckas vara lugn).

Teknikgrejer, knappar, skruvar är favoritsakerna. Uppfinningsrik till tusen är han då han så fort han får tag i mitt silverhalsband med hjärta och sätter sig vid trappgrinden och med hjärtspetsen försöker skruva upp skruvarna i trappgrinden.

Denna underbara kille som snart är sexton månader gammal kan också göra en galen.

Varför måste han vara i alla skåp och plocka ut saker. Varför är det så kul att sprida choklad- och pulvermos på mattan.
Varför går han omkring och spottar så fort han kliver in på en toalett eller kommer i närheten av en diskho.
Varför springer han bara iväg, gatan ner, när man släpper ut honom.
Varför börjar hans morgnar med illvrål och gråtattacker varje dag mellan fem och sex.
Varför gömmer han batterier i brödrosten och stoppar soda streamerns flaskkorkar i tvättmaskinen eller stänger av dvd:n och sätter på surroundsystemet så att det tjuter över hela vårt område.
Varför älskar han att äta Nezeril och att kasta hela ovanvåningens inredning nedför trappen.
Varför släpar han ut alla storasysters kläder ur byrlådorna och vill att man ska klä på honom dem när han i nästa stund sliter av sig dem. 

Sådana där tankar är inte svåra att ha när jag står där på trappen i sunkig t-shirt och än en gång får köksmattans pulverinnehåll över mig. 

En livlig kille med en stor upptäckarglädje, nyfikenhet och bestämda åsikter är vad vi har.
Utan att ännu ha talets förmåga har vi lärt oss att tolka ljuden han ger ifrån sig. Han förmedlar vad han vill och säger ljudligt ifrån när det är något han INTE vill.

När köksmattan åter ligger på sin plats på golvet ler han det där leendet igen. Sträcker sina händer mot mig, omfamnar min hals och trycker sin kind mot min.
Då vill jag trycka på paus en stund.
Tiden går så fort och minnet och den fysiska känslan av hur det känns att ha de där små händerna insnurrade i mitt hår, den lilla kroppen tryckt mot min, hans mjuka kind och blöta pussmun i mitt ansikte är så svårt att komma ihåg när åren rusar fort förbi.

Jag vill alltid minnas...♥

Bilder:Privata©HUSnrNIO

Igår fick M sin andra svininfluensaspruta och idag har han feber.
Vi gav honom alvedon för en timme sen och nu sover han tillsammans med L i dubbelsängen.
Känns lite extra i mammahjärtat att lämna honom när han inte mår bra...