W åkte till farmor och farfar igår eftermiddag.

Idag har vi pratat i telefon några gånger.
En gång handlade samtalet om att hon åt sockerkaka till frukost (fast det sa hon sen att hon lurade mig om), en annan gång om att hon ville flytta dit och den tredje gången frågade hon om hon fick åka med farmor och till faster P och sen sova ytterligare en natt hos dem.
Min dotter är så stor nu och har ett eget liv som på något sätt går parallellt med det då hon är en liten flicka och min dotter.

Här hemma har det idag alltså endast varit ett barn. Lille M.

Min stora iaktagelse efter dessa dygn med endast ett barn är att den enda skilllnaden från när W är hemma är att mitt dåliga samvete inte är riktigt lika påtagligt.
När jag har umgåtts och lekt en stund med M idag så är det liksom klart sen för en stund.
I vanliga fall pendlar jag mellan barnen och känslan av att inte riktigt räcka till riktigt för dem, i kombination med allt annat som ska göras, smågnager ständigt i mig.

Jag slås även av att det inte är så stor skillnad att bara ha M hemma eller både M och W. 
Lillebror är minstingen och tar mest tid och tar naturligt för sig mest utav mig.
Detta gör han ju såklart även när W är hemma vilket betyder att jag spenderar väldigt lite tid med min dotter märker jag nu i jämförelse till vad jag gör med M.
Kanske måste jag begrunda detta och ändra lite på det.

Det där ständiga mammadilemmat, gnagande samvetet, som jag tror att så många känner...

Skönt är det däremot att jag vet att W har det underbart hos farmor och farfar.
Hon känner sig så trygg med dem och får total uppmärksamhet ifrån dem.

Sen är det klart att så här dag nummer två börjar jag att sakna henne så smått...