Det där med att motionera är inte min grej.
Det är inte bara själva motionerandet som tar mig emot, jag tycker inte att det är kul, utan även att det tar tid.

Jag har oftast en en bunt med saker som SKA göras för att hålla hus och hem på en lagom nivå så att det känns någorlunda ok att vistas innanför tomtgränsen.
Med lagom nivå menar jag just, enligt mig, lagom nivå.
Mina egna önskemål för hur jag vill ha det kring mig är egentligen några snäpp högre än hur jag har det i verkligheten men jag inser att med en familj på sex personer, alla i varierande åldrar med högst varierande "hjälpa-till" ambitioner så har jag fått sänka min egen nivå något.

Med nivå menar jag att jag gärna vill ha golvet fritt från smulor och smuts. Att inga ingrodda fläckar finns, att toaletterna är fräscha och att inte alla ytor och avlastningsbord består av tvätthögar och saker.
Fria ytor får mig att må gott och hemmet känns lättare att andas i.
Detta är väl ungefär vad jag klarar av med jobb och barn och den del som sambon gör. Om jag skulle göra mer, som jag ofta vill, så måste dygnet bestå av fler timmar.
Jag kan inte klara av det som mitt liv är nu så med en lagom nivå får det rulla på.

Tillbaks till motionen...
Jag stressar över tiden. Men inser ju att jag mår mycket bättre på alla sätt om jag rör på mig så sen en tid tillbaks så motionerar jag i områdets skog.
En lång tid var det två varvs promenad i den snabbaste takt jag kunde förmå mig till som gällde.
Efter en tid blev ett halvt varvs promenad utbytt till jogging. Sen ett helt och därefter ytterligare ett halvt.
Sen igår så promenerar jag ett varv som ett uppvärmingsvarv och joggar sen två.
Hela turen blir 5,2 km från dörr till dörr.

Detta är otroligt för att vara mig. Jag får så mycket syre och motion att jag utan att ljuga kan säga att jag varenda gång jag kommer tillbaks hem efter varven befinner mig ett stilla chocktillstånd över mig själv.

Men jag vet också att jag är en grym periodare.
Eftersom jag inte tycker att det är speciellt kul egentligen så går det på ren viljestyrka.
Jag har bestämt mig för att gå ner några kilon men jag tänker inte sluta äta alltså måste jag röra på mig.
Thats it.
Bara att ge sig ut i spåret vilket brukar bli fem till sex gånger i veckan, alltså ca tre mil per vecka.
Inte konstigt att jag är förvånad...

Sen kanske det inte märks så mycket på kroppen när det kommer till förminskning som jag önskar men jag blir iallafall inte större volymmässigt.
Däremot så försvinner det en och en halv timme av dygnet, inklusive duschning, så då blir det än mer att göra nattetid...

Men som sagt, jag är en periodare, så det gäller att passa på så länge viljan bär mig. Snart har jag lagt av med detta och kan sitta vid symaskinen eller vid datorn eller stå vid tvätthögen den tiden flåsandet i spåret tar.

Sen en tid tillbaks flåsar jag inte ensam utan vår gatas andra desperata husfru (som jag själv utnämnt oss till) är med mig och tillsammans hörs vi nog över hela området där vi kommer flåsandes om kvällarna.
Jag förstår inte hur det kan se så lätt ut när de på Wisteria Lane är ute och joggar...
Svett, flås och rött ansikte gäller för mig.

Ikväll var dessutom E med ute i spåret och på rad sprang vi minsann omkring och andades kraftigt in den friska kvällsluften!