Livet här & nu
Jag halkade av en händelse in på Annas blogg för några månader sedan.
Anna som är ett år äldre än jag. Som delar sin vardag med sin man och sin dotter Tilda.
Men hon delar också vardagen med cancern.
En aggresiv sådan som flyttade in i hennes kropp strax efter födseln av Tilda.
Att läsa hennes blogg fylld med tankar och hopp om livet här och nu trots den svåra sjukdomen som hon och hennes familj brottas med har varit en otrolig resa att ta till sig utav.
Igår morse somnade Anna in och lämnade sin trasiga kropp och alla dess smärtor.
Jag läser orden om Annas sista tid och när hennes man Henrik delar med sig av samtalet mellan honom och lilla Tilda där vid Annas sängkant rinner tårarna nerför kinderna.
Ute kämpar solen med att komma igenom den disiga himlen.
W är hos sin bästis en bit längre ner på gatan och leker, M sover gott i sitt gröna rum, E jobbar, G har sovit hos en kompis inatt och är inte hemma ännu och sambon som har tagit den tidiga morgonen med lille M tar sig en förmiddagslur.
Jag är ensam i köket just nu men ändå har jag allt detta kvar.
Allt det som inte Anna och hennes familj har.
Jag har här och nu.
2010-03-14 kl 12:10:34
Oh, hon har somnat in nu. Så otroligt gripande ... tårarna ett faktum. Man får sig en tankeställare, att man ska vara lycklig å tacksam för det man har, att man som du skriver, har ett här å nu.
det är så tragiskt att många liv ska släckas allt för tidigt p.g.a sjukdomar som cancer.
kram
Jag vet... jag har följt den bloggen ett tag.
Fyyyy faaaan va orättvist livet är.... :(
Åhhhhhh... så sorgligt, så orättvist och så hemskt. :(
Stor kram
M I N D I
Man får sig verkligen en tankeställare. Känns som om jag måste gå upp och pussa mina barn på pannan och även min make.
Kram C
Jaa, jag läser också hennes blogg och när jag i går kväll gått och lagt mig och gick in på hennes blogg och såg det tragiska som hänt så grät jag med, som ett barn. Han skriver så otroligt fint hennes man men ändå så går tankarna bara runt, runt. Jag kan bara inte begripa hur överjävligt livet kan vara. Att en man ska behöva mista sin fru, det är tragiskt men att ett barn ska behöva mista sin mamma vid två års ålder, det är för tragiskt för att ens kunna förstå.
Man ska vara rädd om det man har och alltid pussa en extra gång på sin familj!
Har också läst lite på hennes blogg. Det är så gripande. Måtte man kunna hitta ett botemedel till cancern denna hemska sjukdom snart!
Det får en helt klart att tänka till, här går man och gnäller över småsaker, när man eg bara ska vara tacksam att man lever och har hälsan!
Usch, man får lite dåligt samvete. Men så är det ju, ibland gnäller man över saker som man inte borde.
Fruktansvärt, mina tankar går till pappan och dottern. Det är så hemskt...
Carpe Diem
Har också följt henne, har precis torkat dom sista tårarna efter att ha läst att Anna har lämnat jordalivet.
Man får sig en tankeställare, att ta vara på varje dag, glädjas och vara tacksam över de man har och inte gnälla över små saker. Livet kan bli alldeles för kort.
Ja...det är verkligen så himla tragiskt!
Har också läst hennes blogg litegrann.
Och man tänker ju på hennes man och dotter som nu ska bygga upp ett liv utan fru och mamma!
Och jag håller med tidigare kommentarer här...man ska vara rädd om det man har!
Ok. jätte fina!
Fy det var så hemskt, fint och ja jag vet inte vad jag ska skriva....saknar ord!
Kram
