Ibland har man bråttom.
Så bråttom att man inte kan vänta på sin tur utan struntar i att vägen är för liten att mötas på och bara gasar på.

Snömassorna längs vägkanterna har förminskat vägarnas storlek radikalt. Bilar som står parkerade längs med gatorna minskar körbanan ytterligare. 

Jag och W var tidigare idag på väg till dagens musikalpass på barnmusikskolan.
Jag ser hur en bil längre fram på gatan står stilla, lite vid sidan om, i väntan på att de två bilarna jag har framför mig ska kunna passera.
Trots att jag kommer tätt inpå de två framförvarande bilarna väljer bilföraren, som nyss stod stilla, att styra ut sin bil i vägbanan.
Han ser mig, jag ser honom, jag styr så långt ut jag kan mot snövallen jag har på höger sida och bromsar in. 
Mannen i den mötande bilen gasar på.

Då smäller det. .
Min backspegel träffas och flyger in mot rutan alldeles bredvid mig. 

Jag blir arg på två sekunder och kan verkligen inte förstå att man kan vara så fruktansvärt dum i huvudet att man kör ut på en smal väg när det kommer en mötande bil och att man, som om inte det vore nog, gasar på vid själv mötet!

Jag stannar bilen och säger till W att sitta kvar medan jag går med snabba steg längs gatan. Jag ser att mannen i den mötande bilen har gått ur och står en bit längre ner på gatan och fifflar med sin backspegel.

Jag darrar lätt på handen, som är den reaktion jag alltid får när det händer något med bilar och trafik (vilket har blivit en del genom åren) när jag knappar in hans registreringsnummer i min mobil.
Efter ett hej säger jag att han har lyckats krascha min backspegel (jag kan inte så mycket om sådant där men glaset hänger löst som att det är på väg att ramla ur i själva kupan).

Ja men min då säger mannen med bitsk ton.
Jag går igång på han uppnosiga sätt och säger att enligt det som jag har fått lära mig så är det den bilen med hinder på sin sida som ska stanna och släppa förbi mötande trafik.

Ja men jag körde ju ut, skulle jag backat direkt igen då säger han.
Du missbedömde ju avståndet säger jag.
Nu är jag ännu darrigare men jag fortsätter: jag kunde inte backat tillbaks ner mot korsningen. Dessutom är det så att det är du som ska släppa förbi mig säger jag åter igen.

Han börjar prata upprört om att han hade stått stilla tidigare och nu ville köra. Där nånstans bestämmer jag mig för att jag har ingen lust att stå och dividera med honom längre utan säger att jag tänker koppla in försäkringsbolaget samt göra en polisanmälan (sen kanske man ska göra det direkt på plats men jag hade inga sådana papper i bilen och W satt och väntade på mig och skulle iväg på musikalövning) och eftersom det fortfarande är du som hade hinder på din sida så var det du som skulle stannat och släppt förbi mig försöker jag en gång till. 

Jag frågar efter hans telefonnummer. Då svarar han surt: du har ju regnumret. Ja men det kanske inte är du som står som ägare på bilen kontrar jag.
Mannen hummar konstigt och ger mig ett hemnummer. Min magkänsla säger mig att det numret inte stämmer alls.
Han står med sin mobil i sin hand men ger mig inte sitt mobilnummer.

Energisugande incident minst sagt.

Min sättar dit glöd vaknade av mötet med denna otrevliga man som bara kunde ha bett om ursäkt (alla kan lyckas ställa till det ibland), gett mig sina telefonnummer och varit tacksam över att ingen kom till skada. 
Imorgon ska jag göra allt som står i min makt för att få honom till att betala lagningen av min backspegel.

Jag känner en smula obehag för bilar och trafik. En olycka händer så snabbt och det räcker ju tyvärr inte alltid med att man själv är uppmärksam och har koll på läget.
Obehaget blir starkare ju äldre jag blir och inte känns det bättre efter dagens incident...