Snart är förskoleklassåret slut.
Tankarna är många när jag tänker på vad dessa två terminer inneburit för W men också för oss som familj och då kanske framförallt för mig som mamma till mitt första skolbarn.

Tiden har gått så fort. När vi åker förbi dagis ibland och W pratar om det så är det nära att jag av automatik svänger in där för att lämna henne.
Att ena dagen vara en dagistjej och nästa en skoltjej är ett stort steg. För W men även för mig som den mamma jag är som gärna vill veta och känna till allt som händer. Ha kontroll och delta i allt. Hjälpa till om det behövs och veta att allt går bra osv. osv.
Det har stundtals varit svårt att släppa efter för skolsystemet som inte riktigt på samma enkla sätt inkluderar föräldrar såsom förskoleverksamheten kan göra.

Innan var hon störst på dagis, den där nyfikna och vetgiriga femåringen som ville vidare i livet, tillsammans med de fyra andra femåringar på avdelningen. Nu är hon plötsligt minst på skolan. Sitter i skolbänk, lär sig om bokstäver och siffror tillsammans med sjutton andra sex/sjuåringar där alla utvecklas i olika takt, har olika behov och sätt att lösa och tackla allt som händer under fem timmars skoldag med kanske efterföljande fritids.
På rasterna är de ute och leker på skolgården. Där leker även alla de andra klasserna upp till årskurs sex. Det är många barn och en stor spridning i ålder då den minsta är sex år och den äldsta tolv.

Även om W har bra fröknar, går på en bra skola där man kämpar för att förebygga att mindre bra saker sker. Där man jobbar för att skapa förståelse, kunskap och god kommunikation mellan barnen, så händer det ibland att det går lite snett.
Under höstterminen var kontaktboken ganska ofta fylld med information om vad som hade hänt under skoldagen. Alltifrån mindre saker till ordkastning som slutat i slagsmål, kissning i muggar och tennisbollar som landat hårt i ansiktet m.m. Både saker som W hade utfört och sådant som hon ”råkat” hamnat mitt i.
Den här terminen har varit lugnare. Barnen har acklimatiserat sig i skolan. W: klass har turen att ha två underbara fröknar som gör ett enormt bra jobb med alla barnen.

Vi föräldrar får när som helst komma och besöka klassen och vara med under en skoldag. Detta påminns vi ofta om och även om det inte alltid fungerar rent praktiskt att få till i vardagen med arbete och två barn så känns det gott att de vill att vi näravarar och tar del av våra barns första skolår.

Även om jag själv längtar tillbaks oerhört dit vi bodde tidigare med villa på landet, hagar och hästar kan jag uppskatta vårt villaområde än mer nu sen skolstarten. Vår återvändsgata med kullen i slutet av gatan och skolan bakom den. Att W själv kan promenera de tio minuterna hem när skolan är slut för dagen. Hennes kontakt med kompisar i området. Flera som hon själv kan cykla till utan att behöva utsättas för mycket trafik är enormt positivt både för henne och hennes sociala utveckling men även för oss då det ger en behändigare vardag rent praktiskt när barnen själva kan ta sig till varandra och leka.

Nästa vecka kommer de blivande förskolebarnen, de som ska börja på skolan till hösten, att komma på besök. Då ska W och de andra barnen ta emot dem och visa hur det är att gå i skolan, hur man ska vara som kompis och hur underbart kul det är börja i förskoleklass.
För det är verkligen så, W har älskat att gå till skolan, hela detta första år vilket känns oerhört gott i mitt mammahjärta.

Lagom till den sista månaden i skolan har fröken tillsammans med barnen tryckt skoltröjor.
Motivet – självklart en isbjörn - då barnen går i Nordpolen förskoleklass A.

Bild:Privat©HUSnrNIO