Den här veckan har jag jobbat med en känsla av att konstant ha en svagt flåsande ande bakom ryggen på mig.
Att förbereda och ladda för flera arbetssaker och samtidigt få ihop vardagspusslet med skola, dagishämtningar, vaccinationer, läkarkontroller, utvecklingssamtal, friidrott, kör och musikal kan ibland kännas smått övermäktigt.

Min arbetsvecka är ännu inte slut. Jag har jobbat varje dag sen i tisdags och kulmen är imorgon då det blir dubbla pass för mig.
Behovet efter att bara få vara, att njuta av små stunder med barnen, vackra miljöer och utan krav av måsten växer sig större hos mig när veckorna ser ut som denna gjort.

Igår när jag hämtat barnen på dagis respektive fritids orkade jag inte gå in och ta itu med allt som väntade i huset. Jag orkade inte ens packa ur bilen när vi kom hem utan vi tog cyklarna och kameran och gav oss ut på blomjakt i solskenet och en vinande småkylig vind.

Snart fann vi ett helt landskap av vitsippor.

W plockade blommorna medan M stod och spanade på hur hon gjorde innan han själv provade på att plocka.
W gjorde "älskar, älskar inte" iaktagen av M som även han skulle göra så och slet sönder de stackars blommorna.
De plockade blommor som vi la i cykelkorgen. De sprang runt bland vitsipporna. De satt ner i det vita havet och verkade njuta lika mycket som jag gjorde av stunden tillsammans.

Det är inte ofta som W följer med mig och M på utflykter nuförtiden. Hon har fullt upp med sitt och gör hon det så är det ofta som en kompis är med.
Tänker bara på förra helgen då vi var i Mariebergsskogen hela söndag eftermiddagen. W och T lekte tillsammans på sitt sätt medan M roade sig med att åka i den lilla rutschkanan som var höjdarkul enligt honom.

Så fort dagarna går tillsammans med storasyster och lillebror...

Blåsten gjorde så att M:s ögon började att rinna. 
Det ser ut som att han fäller en liten tår när blomman går sönder...




Bilder:Privata©HUSnrNIO