Ibland känns det som att allt snurrar med en topphastighet långt över maxgränsen och jag går med raska steg från en punkt till en annan för att sen kasta mig vidare till nästa och nästa och nästa så snart jag är klar med den tidigare.

Onsdagar är en sådan dag då allt lätt snurrar på.
Jag lämnar M 7.40 på förskolan. Åker direkt till jobbet och gärna i snudd på olaglig hastighet.
Onsdagens förmiddag ägnas åt att spela, sitta i diverse planeringsmöten och, om jag har tur, så hinner jag påbörja en smula förberedelser inför eftermiddagens körpass.

Halv tre åker jag och hämtar W på fritids och sen kör vi tillbaks till jobbet.
En snabb fika och sen börjar jag sjunga med den yngsta kören.
W som har börjat i den är med tillsammans med tio andra barn.

När jag böjar med nästa kör, ålder 10-13 år, går W på en annan verksamhet.
När klockan är kvart i sex har jag hunnit ha ytterligare en kör, från 14 år och uppåt, och sen plockar jag undan på mitt rum i väntan på att W ska sluta och vi kan åka hem. 

Igår när jag kom hem drog M igång stora dramatenutbrottet så tiden som återstod, innan han skulle förpassas till spjälsängen på ovanvåningen, hade jag han skränandes i mina öron samtidigt som jag försökte äta halvljumna makaroner, vika tvätt, röja på diskbänken, sätta igång diskmaskinen, värma välling, se till att alla husets alla soppåsar hamnade ute i tunnan eftersom sopbilen skulle komma imorse och läsa fem minuter med W.

Idag upp och gör om det mesta men med torsdagen arbetsuppgifter på schemat istället.
Hem till ungar som skriker av hunger och undran över var friidrottsbyxorna tagit vägen (jag visste inte ens att det fanns ett par speciella friidrottsbyxor i det här huset).

Rorri racerbil far runt i huset låtandes som en hes nittioåring och jag efter men i ny skepnad som Helli, den lilla helikoptern. De två tillhörande figurerna har tydligen bestämt sig för att ta en vila i vår mikrovågsugn.  

Ugnspannkaka i ugnen i vad som känns en evighet så kroppen hinner darra sönder av hunger, och all helikopterflygning. När jag väl slevar in pannkakan bränner mig rejält på tungan.

Med blåsor i mun möta farfar i dörren som ska vara barnvakt när jag far iväg till jobbet igen för ett kort kvällspass.
L jobbar kväll.
Drömmer mig bort till en annan värld på vägen hem i bilen och håller på att bomma avfarten till min del av staden.
Barnen vinkar idylliskt hej då till farfar i fönstret för att sekunden efteråt krocka både med varandra och hyllan bredvid köksön.
Skrik.

Ibland känns det som att världen faller sönder och samman om inte jag fanns.
Storhetsvansinne med en släng av egotoppat kontrollbehov.
Hmmm, jo tack!
Det finns de som benämner det så.

Kanske räckte det så här - att skriva några snurrande tankar - för att det ska kännas mindre darrigt på min överläpp.
Om en vecka är det onsdag och torsdag igen men innan dess ska det passera flera dagar och de kommande dagarna är inte lika intensiva på jobbfronten dvs inte lika körigt liv för mig i det stora hela och energidepåerna hinner förhoppningsvis fyllas på.

En Ibumetin mot mitt värkande nack- och axelparti och min vänsterhand som börjar göra ont, ett glas kall Pepsi Max och en stunds surfning är vad jag ska ägna mig åt nu innan nattpasset med M drar igång...

Heja Rorri!


Bild:Privat©HUSnrNIO