Sen i måndags så har jag hiskeligt ont i nacken.
Det strålar som ett kors med start en liten bit upp på bakhuvudet.

Jag antar att det till stor del har att göra med att jag under natten till måndagen delade säng med både L, W och M och att jag då hamnade i en väldigt konstig ställning på en mycket liten yta under på tok för många timmar...

I måndags hade jag så ont att jag inte kunde vrida huvudet åt sidan utan att hela kroppen var tvungen att följa med.
Just idag gör det mindre ont och om jag tar mina Ibumetin eller Alvedon var femte timme så är det både överkomligt och ok.

Tack och lov att smärta och värk inte är något som tillhör min vardag.
Så vidrigt det måste vara att ständigt ha en molande smärta i kroppen, något som inte syns utåt, men som ändå gör att du mår dåligt, tappar humöret och kanske inte orkar med vardagen.
Usch!

Nacksmärtan har fått mig att avstå från att påbörja en scrappad sida (klarar inte av att sitta i flera timmar som det är nu och jag vet hur jag är när jag börjar pyssla...tiden rusar iväg) till M:s lilla Minnesbok utan jag gjorde en enkel digital variant som jag printade ut och klistrade in i boken.

På söndag blir det tvåårskalas och då kommer boken som vanligt att finnas framme och förhoppningsvis skriver/ritar alla gästerna något som blir till ett litet minne för M.

Bild:Privat©HUSnrNIO

Texten under bilderna är en del ur Linn Maria Wågbergs underbara sång Prins Noel.