Vad gjorde jag innan...?

Istället för meningen "vad gjorde jag med all tid jag hade innan barnen kom" är det numera orden "hur gjorde jag innan jag blev vän med husfrun på nummer åtta" som gäller här.

Imorse när jag klev ur sängen, efter ännu en natt med för lite sömn, runt sextiden (när M bestämde att det var morgon) så visste jag att jag efter att ha slutat dagens jobb var tvungen att ägna massor av tid till att printa och paketera tavlor.
Jag visste också att L skulle vara på bio och fika med W under eftermiddagen och att farmor och farfar var upptagna alltså var jag ensam med M.

Att med halv hjärnhalva ägna mig åt någonslags strukturerad verksamhet är inte alltid så lätt när man assisteras av ett energiknippe på två år.  

Då kom det från andra sidan av gatan, som en skänk från ovan, ett sms med ett förslag omöjligt att tacka nej till.
Granne C undrade om M ville komma över och leka en stund under eftermiddagen.

Strax efter fyra traskade jag och M över och jag sa hej då.
Jag var lite osäker på om han skulle acceptera att jag gick iväg så dealen var så klart att jag skulle gå över och hämta honom om det inte funkade.
M har ju tidigare endast blivit lämnad hos farmor och farfar.

M sa hej då och jag gick hem och jobbade i 190 för att jag trodde att jag snart skulle behöva gå över och hämta honom.
Fick ett mail.
Allt var lugnt.
Fick ett sms och trodde att jag skulle komma.
Allt var lugnt.
Fick ännu ett.
Allt var fortfarande lugnt.
M hade det så bra så.
När jag, nästan 90 minuter senare, gick över för att hämta honom ville han inte följa med hem.

Han är en liten kille med stor vilja och stark beslutsamhet. Ett charmigt, lockigt energiknippe som bubblar av envishet och en stark tro på att han, sen han knäckte talets gåta, tros sig nästan kunna prata sig ur och till det mesta (trots att han endast är två år gammal).

Att han inte ville hem tyder på att han trivdes och jag fick en möjlighet till att göra undan lite av det som belastade min hjärna.

Som sagt - "vad gjorde jag innan jag lärde känna husfrun på åttan..."

På tal om husfruar...
Snart är det dax för ett ännu ett späckat dramafyllt avsnitt avsnitt av Desperate Housewifes.
Härligt!

Ha en trevlig tisdagkväll!


Måndag morgon

Höstlovets första morgon är här.

Båda barnen är vakna sen en timme tillbaks.

W ligger i sin säng och ser på Nanny McPhee och den stora smällen och M pendlar mellan Bollibompa och Nanny McPhee.
Otroligt nog hörs inget bråk ännu.

L sover fortfarande och mitt kaffe är precis färdigt.

Nu ska jag passa på att sitta här i köket, medans lugnet råder, och bläddra i Drömhem och Trädgårds julnummer och dricka dagens första kopp kaffe innan det är dax att vända fram dagens datum på evighetskalendern på tavellisten och ta itu med den nya dagen.

Godmorgon på er!

Bild:Privat©HUSnrNIO


Riskokare eller Hatt

Godmorgon!

Här hemma är det bara liten skrutt och jag som är vakna denna kalla lördagmorgon.
Vi har varit vakna sen strax efter fem då M med illvrål bestämde att det var morgon och vägrade att somna om trots många smått frustrerade försök från min sida.

Som alltid på lördagmorgnarna så har vi suttit i soffan och tittat på Bollibompa tillsammans med våra flytande drycker.
M sörplandes trögflytande 2-års välling från Semper, som mest luktar bäver (som all välling gör enligt mig) om ni frågar mig, och jag med en kopp kaffe med massor av mjölk i.

När M har ätit sin välling går han alltid till köket och ställer den tomma flaskan på diskbänken.
Han är en väldigt ordningsam liten kille som gärna plockar undan efter sig och inte blir nöjd förrän han verkligen lagt tillbaks det mesta på sin rätta plats (eller rättare sagt - på det stället som han tror är grejens rätta plats...).

Han gick som sagt ut i köket för att ställa bort den tomma flaskan och kom tillbaks en stund senare med riskokarens kokkärl på huvudet.
"Hatt mamma, hatt mamma" sa han ivrigt och försökte parera den stora byttan över sitt huvud utan att se speciellt mycket då halva han försvann i den.

Min söta lilla pojke bubblar av ord.
Han pratar och pratar och jag förstår jättemycket av det han säger.
Vi kan kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare och det är så otroligt fascinerande att vara med om.

Igår hämtade L honom på dagis så jag och M sågs först hemma i huset (jag hämtar alla veckans dagar utom en i vanliga fall).
Då hade vi inte setts sen klockan åtta på morgonen.
Han ropar på mig och går fram och ger mig en kram varpå han sen backar tillbaks ett steg och säger "Ä de bra".
Detta brukar han fråga mig och när jag svarar att det är bra får jag oftast en kram av honom.

Han kan också säga mitt namn och meningen "vad heter du".

Det är inte bara talet som exploderar nu utan även ordförståelsen.
Han lär sig nya ord hela tiden och förstår vad jag menar när jag pratar med honom.

Jag har försökt att komma ihåg hur det var när W började prata och göra sig förstådd men kan inte minnas det.
Förmodligen har jag det nedskrivet i hennes minnesanteckningsbok så jag kan kika hur det var för det vore kul att läsa och se skillnader och likheter mellan barnen.

Att prata och förstå är verkligen en häftig och jättestor del i utvecklingen och det känns otroligt gott i mitt mammahjärta att vara med om detta.

Även om det innebär att ha en unge som bär omkring med halva riskokaren på sitt huvud...

Bilder:Privata©HUSnrNIO

Det ser ut som att M har ätit spagetti köttfärssås till frukost.
Det har han inte. Han har däremot varit alldeles på egen hand och rotat i tvättkorgen och fått fram gårdagens t-shirt (med spagetti och köttfärssås fläckar på) och var enormt envis om att han ville ha den på sig så här på lördagsmorgonen.
Jag låter han hållas är lite för trött för att bry mig om just detta...

Ha en trevlig lördag!

Mamma vs Monsters

Jag själv ska få i mig lite mat och kanske även hinna med att utbyta några ord med L som är på väg hem efter tre dagars utbildning.

Sen -  ska jag SOVA!

Sen i tisdag har jag inte sovit många timmar per natt och natten till idag var den värsta av dessa tre.

Visst får jag skylla mig själv då jag inte hade behövt sitta med grannfrun, dricka kaffe och avhandla allt mellan himmel och jord mellan nio och halv tolv igår men ett vuxet samtal var mycket välbehövligt efter eftermiddagen och kvällens pass med husets "stora och lilla monster". 

Igår bråkade barnen med varandra var femte minut. 
När det väl var lugnt mellan dem så var det jag och W som tyckte olika. Detta tog sig uttryck i tårar, skrik, dörrar som slogs igen och mindre trevliga ord.
Mitt i detta fick M en hostattack pga förkylningen (händer ofta när han är förkyld) kräktes.

250 ml fullkornsvälling med aktiv bakteriekultur och två pannkakor toppade med grädde hamnade över halva soffan, på mattan, golvet, sig själv samt i handduken jag grabbade tag i och höll framför honom.

Den sista timmen innan M:s läggdax ägnade jag mig åt att sanera både barn, hem och mig själv.
Kröp ner i sängen bredvid W (när M väl tystnat på ovanvåningen) och hade ett långt samtal med henne.
Hon sätter ord på en del av det som hon känner men det är mycket som snurrar i henne nu och skapar bl.a frustration.
Utseende, kompisars ord, kläder, jämförelse, hennes och min relation, avundsjuka på M m.m.

Det kändes skönt att prata med henne och hon somnade sen tryggt i sin säng och sov lugnt hela natten.

Det gjorde däremot inte M!
Kvart i tolv började han skrika.
Han skrek och var tyst om vartannat till halv tre.
Hungrig var han också efter kräkningarna antar jag.

Vid tre somnade jag och vaknade fyra av mer skrik.
Därefter delade jag och M säng. Jag somnade och vaknade om vartannat fram till halv sju då mobilen skrällde.

Som en zoombie betades morgonsysslorna av och när det började närma sig tid för avfärd mot dagis och skola bestämde sig barnen för att göra en gemensam urflippning.
Båda två skrek, på samma gång, gemensamt, för fulla halsar med tårarna sprutandes under tiden som jag styrde bilen via autopilot genom vårt område på väg till dagis.

Jag vet inte vad de skrek för. Har redan glömt det, men tror att det började med att W:s jacka var ful och för tjock att ha på sig idag. 
M skrek nog för att vi inte gick ut när han tyckte att vi skulle göra det.

Lämnar ett skrikande monster på dagis (han som aldrig skriker vid lämning) och en snyftande W på skolan tio minuter senare.

Under bilfärden till jobbet hade jag ont i hjärtat.
Huvudet snurrade av miljoner osammanhängande tankar.
Som tur är så finns det alltid nybryggt kaffe på mitt arbete på morgonen.

Kaffe har varit min räddning idag!


Nattlig förvandling

Hur kan en sån söt liten kille vara ett sådant, om ni ursäktar, monster!?

Jag somnade 24.00.
3.40 vaknar jag av att M skriker och skakar spjälsängsgaller.
Lyfter in honom till oss (japp jag har ännu inte tagit itu med sova-hela-natten grejen) varpå han snällt lägger sig ned bredvid mig och snorar in sig i mitt hår.

Fem minuter senare skriker han igen.
Han kom på att hans nattliga kompisar fortfarande skakar spjälsängsgaller.
Bara för mig att traska iväg och hämta gänget.

Vi lägger oss ned igen och myser (!) jag, M, L och alla gosedjuren. Klockan är då inte ens 4.

Fem minuter senare skriks det igen då M vill ha täcke på sig. Jag lägger på honom täcket.
Fem minuter senare skriks det igen då vill han INTE ha täcket på sig.
Sådär håller vi på tills jag får nog, vilket är ungefär vid 5.10.

Då har både jag och L försökt prata allvar med den skrikiga herren som delar säng med oss.

L lägger sig på G:s rum och jag påbörjar en nattlig vandring mellan M:s rum och vårt sovrum i hopp om att lära härskaren att sova hela natten i sin egen säng.

Vandringen pågår till vid sextiden och sen somnar jag in.
Sover så hårt och vaknar abrupt av att mobilen spelar all världens melodier på sängbordet.
I tjugo minuter har jag tydligen sovit med det ljudet intill örat.

Bara att rusa ner för trappen och väcka W som fick äta frukost och göra sig i ordning för skolan i ett lite snabbare tempo än vanligt pga den här natten.
Dock var hon väldigt smidig och tillmötesgående idag vilket jag var enormt tacksam för.
Berömde henne för det och att hon är så duktig som sover tryggt hela nätterna i sin egen säng.

Nu ska vi komma ur nattplaggen, jag och M, sen blir det koffeinhinkande hos grannen innan jag måste sätta mig med almanackan och ringa en stor bunt med jobbsamtal.

På återseende, om jag inte avlider av sömnbrist under dagen vill säga...

Såhär ser det lilla monstret ut under dagtid:
Ibland undrar jag om det är samma kille som den som skriker hela nätterna...

Bild:Privat©HUSnrNIO


Helikopterflygning med bränd tunga

Ibland känns det som att allt snurrar med en topphastighet långt över maxgränsen och jag går med raska steg från en punkt till en annan för att sen kasta mig vidare till nästa och nästa och nästa så snart jag är klar med den tidigare.

Onsdagar är en sådan dag då allt lätt snurrar på.
Jag lämnar M 7.40 på förskolan. Åker direkt till jobbet och gärna i snudd på olaglig hastighet.
Onsdagens förmiddag ägnas åt att spela, sitta i diverse planeringsmöten och, om jag har tur, så hinner jag påbörja en smula förberedelser inför eftermiddagens körpass.

Halv tre åker jag och hämtar W på fritids och sen kör vi tillbaks till jobbet.
En snabb fika och sen börjar jag sjunga med den yngsta kören.
W som har börjat i den är med tillsammans med tio andra barn.

När jag böjar med nästa kör, ålder 10-13 år, går W på en annan verksamhet.
När klockan är kvart i sex har jag hunnit ha ytterligare en kör, från 14 år och uppåt, och sen plockar jag undan på mitt rum i väntan på att W ska sluta och vi kan åka hem. 

Igår när jag kom hem drog M igång stora dramatenutbrottet så tiden som återstod, innan han skulle förpassas till spjälsängen på ovanvåningen, hade jag han skränandes i mina öron samtidigt som jag försökte äta halvljumna makaroner, vika tvätt, röja på diskbänken, sätta igång diskmaskinen, värma välling, se till att alla husets alla soppåsar hamnade ute i tunnan eftersom sopbilen skulle komma imorse och läsa fem minuter med W.

Idag upp och gör om det mesta men med torsdagen arbetsuppgifter på schemat istället.
Hem till ungar som skriker av hunger och undran över var friidrottsbyxorna tagit vägen (jag visste inte ens att det fanns ett par speciella friidrottsbyxor i det här huset).

Rorri racerbil far runt i huset låtandes som en hes nittioåring och jag efter men i ny skepnad som Helli, den lilla helikoptern. De två tillhörande figurerna har tydligen bestämt sig för att ta en vila i vår mikrovågsugn.  

Ugnspannkaka i ugnen i vad som känns en evighet så kroppen hinner darra sönder av hunger, och all helikopterflygning. När jag väl slevar in pannkakan bränner mig rejält på tungan.

Med blåsor i mun möta farfar i dörren som ska vara barnvakt när jag far iväg till jobbet igen för ett kort kvällspass.
L jobbar kväll.
Drömmer mig bort till en annan värld på vägen hem i bilen och håller på att bomma avfarten till min del av staden.
Barnen vinkar idylliskt hej då till farfar i fönstret för att sekunden efteråt krocka både med varandra och hyllan bredvid köksön.
Skrik.

Ibland känns det som att världen faller sönder och samman om inte jag fanns.
Storhetsvansinne med en släng av egotoppat kontrollbehov.
Hmmm, jo tack!
Det finns de som benämner det så.

Kanske räckte det så här - att skriva några snurrande tankar - för att det ska kännas mindre darrigt på min överläpp.
Om en vecka är det onsdag och torsdag igen men innan dess ska det passera flera dagar och de kommande dagarna är inte lika intensiva på jobbfronten dvs inte lika körigt liv för mig i det stora hela och energidepåerna hinner förhoppningsvis fyllas på.

En Ibumetin mot mitt värkande nack- och axelparti och min vänsterhand som börjar göra ont, ett glas kall Pepsi Max och en stunds surfning är vad jag ska ägna mig åt nu innan nattpasset med M drar igång...

Heja Rorri!


Bild:Privat©HUSnrNIO


Vi åker tåg

Inte bryr sig lille M om att det är lördag idag och att jag är ledig.
Nejdå!

Lördagsmorgnarna börjar samma tid som vilken dag som helst och precis på samma sätt dessutom.
Välling intagandes i liggande ställning i soffan framför Bollibompa.

Skillnaden är iofs att jag kan sjunka ner bredvid honom i soffan istället för att hasta runt och försöka hinna med allt som ska fixas med innan det är dax att komma iväg till jobb, skola och dagis.
Så på ett sätt är ju lördagar ändå lite speciella, alltså inte som veckans alla andra dagar, även om de inte innebär sovmorgon...

Efter en flaska välling och två Filippa K muggar fulla med kaffe och mjölk har vi lekt länge med tåget som M fick i födelsedagspresent av farmor och farfar.

Tåget tuffade fram med full fart i svängar, upp för den höga bron och bromsade inte in förrän det skulle passera i den trånga, mörka, tunneln.
Ibland tappade det en vagn och fick backa tillbaks för att hämta upp den. Men för det mesta tuffade det bara på längs den slingrande järnvägen i det karga landskapet på vardagsrumsgolvet.

Tuff tuff!

Bild:Privat©HUSnrNIO


Ett Hallelujahmoment!

Idag borde jag fira stort!

Inatt har M lyckats snusa hela långa natten i sin egen säng och inte nog med det - detta once in a lifetime moment - inträffade under samma natt som storasyster W inte hade en enda mardröm utan även hon sov hela natten i sin egen säng.

När klockan ringde 06.05 tog det mig en nanosekund innan jag förstod att jag inte behövde trassla ur M:s fingrar ur mitt hår för att kunna ta mig ur sängen.
Vilken befrielse på alla sätt!

Undrar varför jag är så trött trots denna lugn natt...
Jag MÅSTE komma i säng tidigare på kvällarna!
Det är inte sunt att komma på klockan elva att jag måste skiva gurka och tomater för att jag ska servera frukost på jobbet idag. Sådant måste hädanefter ske under dygnets tidigare timmar...

Imorse berömde jag M så mycket att han kom av sig mitt i morgonskriket.
Nu har vi turen att ha en stor tjej som även om hon har lite svårt att komma i säng om kvällarna ändå sover de flesta nätter i sin egen säng.
M är också jätteduktig sen vi kom hem från Öland och tog tag i kvällsläggningen. Numera beklagar han sig väldigt lite när det är dax att sova och de flesta kvällarna låter han ingenting utan det är bara att lägga ner honom i sängen och stoppa om honom.

Jag sover dock som allra bäst utan barn i sängen och M ropar på mig mellan ett och fyra på nätterna och då lyfter jag över honom till vår säng.
Men inatt sov han som sagt hela långa natten i sitt eget rum.

Hur vi ska fira detta hallelujahmoment vet jag inte ännu.
L ska tillbringa kvällen tillsammans med en bunt mc-nissar och själv börjar jag känna mig lite förkylningstung i huvudet.
Någonslags firande måste det dock bli...

Mammadilemma

W åkte till farmor och farfar igår eftermiddag.

Idag har vi pratat i telefon några gånger.
En gång handlade samtalet om att hon åt sockerkaka till frukost (fast det sa hon sen att hon lurade mig om), en annan gång om att hon ville flytta dit och den tredje gången frågade hon om hon fick åka med farmor och till faster P och sen sova ytterligare en natt hos dem.
Min dotter är så stor nu och har ett eget liv som på något sätt går parallellt med det då hon är en liten flicka och min dotter.

Här hemma har det idag alltså endast varit ett barn. Lille M.

Min stora iaktagelse efter dessa dygn med endast ett barn är att den enda skilllnaden från när W är hemma är att mitt dåliga samvete inte är riktigt lika påtagligt.
När jag har umgåtts och lekt en stund med M idag så är det liksom klart sen för en stund.
I vanliga fall pendlar jag mellan barnen och känslan av att inte riktigt räcka till riktigt för dem, i kombination med allt annat som ska göras, smågnager ständigt i mig.

Jag slås även av att det inte är så stor skillnad att bara ha M hemma eller både M och W. 
Lillebror är minstingen och tar mest tid och tar naturligt för sig mest utav mig.
Detta gör han ju såklart även när W är hemma vilket betyder att jag spenderar väldigt lite tid med min dotter märker jag nu i jämförelse till vad jag gör med M.
Kanske måste jag begrunda detta och ändra lite på det.

Det där ständiga mammadilemmat, gnagande samvetet, som jag tror att så många känner...

Skönt är det däremot att jag vet att W har det underbart hos farmor och farfar.
Hon känner sig så trygg med dem och får total uppmärksamhet ifrån dem.

Sen är det klart att så här dag nummer två börjar jag att sakna henne så smått...

Status


Bild:Helen©HUSnrNIO

Jag,precis som dotter W, är kreativ och älskar att pyssla och skapa på en miljon olika tillvägagångssätt.
Men just nu är det trötta människor som rör sig mest liknande zoombies i detta hus.
Alla är i ungefär samma fas, dvs den när ögonlocken är tunga och man inte hittar ett läge där man kommer riktigt till ro utan allt bara småskaver runt omkring en.

Stora delar av huset befinner sig, precis som vi, i ett smärre kaosstadie.

Alltså pågår ett kreativt kaos mellan tre människor som har djupa band mellan sig innaför dessa väggar just nu!


Uppbrott. Avbrott. Nya vindar

Nytt år, nya rutiner, nya förhoppningar och önskningar.

Från och med igår är jag en 75%-ig arbetande tvåbarnsmamma.
Något som ännu inte känns av i min vardag då nyårsdagen var min kollegas dag att tjänstgöra på.
Det är först imorgon klockan tio som det är min tur att go public efter femton månaders föräldraledighet.
Hur det känns-Tungt!

När jag hade varit hemma med W, från december 03 till mitten av februari 05, tyckte jag att det var ganska skönt att komma tillbaks till mitt arbete.
Att få utöva egentid, att göra saker ensam och utveckla mig själv lockade och var välbehövligt. Kanske mycket för att L under 04-05 pluggade i Stockholm och jag levde ensam med W under veckorna.

Min andra föräldraledighet har varit på ett helt annat sätt. Tiden har svischat förbi och jag vet inte vart den har tagit vägen.
Längtan efter egentid och utveckling på arbetsfronten är likamed noll.
Pussla ihop vardagen med arbete, vab, skola, hämta och lämna på dagis, hem som ska skötas m.m. är inget som lockar. Dessutom vet jag vad det livet innebär den här gången till skillnad från efter min första föräldraledighet.

Jag kommer att tillbringa så mycket mindre tid med barnen. Se dem mindre.
Självklart är jag tacksam för den långa föräldraledighet som jag ändå haft möjlighet att ha men detta uppbrott, avbrott, nya vindar, känns tunga.
L benämner allt som har med dessa tankar till att jag måste släppa ansvaret att det handlar om att jag vill ha kontroll.
Tråkiga ord när allt jag vill är att vara tillsammans med barnen. Få skjuta på samhällets alla måsten och krav bara ännu en liten tid.

Jag trivs hemma. Att få se barnen växa och utvecklas är en nästintill obeskrivlig lyckokänsla. Att få finnas där för dem. Att vara den som tar del av deras upptäckter och dela deras spontana påhitt och känslor är lycka.
Att min tid hemma med M nu är över innebär också ett slut på livet som småbarnsmamma.
För att säga det enkelt, nu blir det inga fler barn. Ett markant avslut. Familjemedlem nummer sex var den sista nykomlingen.

Jag vet att jag är en människa som har svårt för stora förändringar. Att jag behöver en viss tid för att vänja mig och att när det gått ett tag så brukar magontet släppa och lugnet infinna sig.
Så kommer det säkert att bli även den här gången men just nu, idag, denna dag två som 75%-ig arbetande tvåbarnsmamma, är längtan efter att fortsätta dela min vardag med W och M större än något annat.

Nyare inlägg
Startsida En skåning, numera bosatt i Värmland, som bloggar om familjelivet och dess mot- och medgångar. Min vardag med arbete, en stor familj med två egna barn och två bonusbarn. Mitt hem, scrapbooking, en massa ständigt pågående pyssel och projekt. Sen en tid tillbaks gör jag, på beställning, personliga barntavlor, och även tavlor passande till andra platser i hemmet. Förslag på tavlorna hittar ni här på bloggen. HUSnrNIO innehåller allt detta i en enda röra kryddat med en massa foton då jag gärna dokumenterar vår vardag genom kameralinsen.

Design & Copyright HUSnrNIO 2010