Redan före det att jag blev mamma var jag en effektiv person.
Jag gillade att ha mycket att göra, att beta av saker, stryka dem från listorna, tänka och handla snabbt och levde upp till det klassiska uttrycket att jag jobbar som bäst under lite press.

Sen kom barnen och jag vågar nog påstå att effektiviteten har nått ännu ett pinnhål högre.

Jag läste nånstans om en mamma som förundrades över hur mycket hon hann med under lilla stunden som vällingflaskan stod på värmning i micron.
Nog är det så att vi mammor kan/måste vara grymt effektiva ibland.
Att vi kan utföra och få gjort många saker under en kort stund och samtidigt som vi gör dessa saker så har vi hela tiden en övergripande koll på vad barnen håller på med.

Ikväll lyste effektivitetens låga här.
När vi väl kom hem till ett underbart adventslysande hus från tvillingarnas 30års fest klädde jag av två trötta barn, bytte till pyjamas på båda, gjorde välling till M, serverade frukt och mjölk till W och under tiden som de åt detta förpassade jag tvätten som hängde på tork i köket till prydliga högar och bar dem uppför trappen (ja in i garderoberna kom de inte, där gick gränsen för en lördag kväll...), tömde diskmaskinen, packade ur reseryggsäcken som varit med på kalaset, bytte från kasslerstrumpor, top och smycken till en mer bekväm klädsel, diskade upp kvarlämnad disk och sen var det bara att lägga M, borsta tänderna på W och sjunga en sång och säga god natt.

Allt detta gjordes på ca 25 minuter.
Vilket självklart inte skulle gått om inte båda barnen var inställda på att samarbeta med mig.
Men trötta som de var samt att när de vet att det bara är jag som är hemma så finns det liksom inget annat val än att göra som jag säger.
Det är skillnad när det är både jag och L hemma. Då kan de försöka med allt möjligt och testa gränser som bara den.

Nu sitter jag här med ett glas rött och andas ut efter en kul men intensiv kväll, som det lätt blir när man går på stort kalas tillsammans med två små barn. 
L är kvar och spelar trummor och kommer troligtvis inte hem på någon timme än och jag tänker inte sitta uppe och vänta på honom.


Jag måste bara berätta för er innan jag går och lägger mig att jag ikväll lyckades med konststycket att bli utelåst.
Det är första gången jag blivit det i mitt trettiofemåriga liv!

Jag skulle gå ut och köra fram bilen till huset så barnen skulle slippa gå så långt.
Trippar nerför trapporna i det stora huset som ligger nästan mitt inne i centrum.
Väl ute på gatan blåser det isvindar och jag småspringer till bilen några kvarter bort.
Kör den så nära huset jag kan utan att ställa mig på bussens hållplats.

Går ur bilen och trippar tillbaks till den stora porten.
Där tar det stopp.
Porten är låst.
Jag får väl ringa till L som får kommma ner och öppna tänker jag.
Men i min ficka ligger ingen mobil.
Jag rycker i dörren i hopp om att få upp den då jag tycker att den ser lite skev ut (vad tror jag - att en port i ett hus mitt inne i stan med endast stora lägenheter i bara ska gå upp av mina små stelfrusna händers ryckningar!).
Inget händer.
Jag har inte min halsduk och inga vantar och det är riktigt, riktigt kallt ute så där har jag ingen som helst lust att stå i mörkret.

En buss kommer körandes och jag tänker att det måste ju hoppa ur någon som jag kanske kan fråga om att få låna en mobil av.
Bussen saktar in, busschauffören stirrar på mig, ja han till och med vänder sig om när han passerat mig och stirrar, men han stannar inte.

När jag stått där ett tag kommer det ett par gåendes vi älvkanten.
Jag närmar mig dem och berättar att jag blivit utelåst och frågar om de har en mobil jag kan få låna.
Först kommenterar de min mening om att jag är utelåst som om de inte tror mig men när jag sen berättar vidare om att jag skulle köra fram bilen för barnens skull och att jag inte bor i det huset då plockar kvinnan upp sin mobil.
Jag ringer L som lyckligtvis hör sin mobil och kommer ner och låser upp.

På frågan om varför han inte kom och tittade efter mig då jag varit borta en bra stund och "bara" skulle hämta bilen ser han mest frågande ut.

Jisses! Undrar hur många timmar det skulle gå innan han reagerade över att jag saknades!
Kanske är det värt att testa detta någongång.
Jag kanske skulle kanske kunna få egen lyxig kvalitetstid i flera timmar om jag har tur...


[Stjärnor på pinne, lykta och en hyacint med grön mossa och en liten lapp till tomten skänker mysigt ljus och ljuvlig doft från ett av fönstrena i vårt vardagsrum.]

Bild:Privat©HUSnrNIO