43 MIL MED EN TRIANGEL I HUVUDET

Ca sex timmar tog resan i min lilla Toyota tillsammans med W och M från de värmländska skogarna ner till den nordvästra delen av skåne.

Att stanna flera gånger var något jag hade ställt in mig på att få göra men istället kunde vi sträckköra med endast ett litet stopp för en kisspaus i Mullsjö.

Ingen snö kom från himlen och fram till Jönköping var det i stort sett biltomt på vår sida vägen.
Därefter brottades vi med en hel del långtradare men trots det och en ganska halkig väg så kändes det ok att köra ner.

Det hade aldrig fungerat så bra som det gjorde i bilen med barnen om det inte var för min så otroligt duktiga sjuåring.
Hon pendlade mellan att samtala och skoja med M till att passa upp honom med saker han krävde, assistera mig och ge honom det som jag ansåg att han skulle ha.
Jag berömde henne massor när vi kom fram men vet inte om hon riktigt förstod vilken hjälteinsats hon gjort idag.

M är en grinig liten tvååring som så fort han inte får som han vill lackar ur och skriker, gråter och lever rövare vilket man kan tro att det inte finns så stor möjlighet till fastspänd i en bilstol men han kan verkligen hålla låda.

Idag hann vi till Kristinehamn, vilket är ca tre mil om jag inte har helt fel, innan han bröt ihop.
Han kastade nallen och skrek sen för att han ville ha nallen.
När W gav honom den kastade han den igen.
Han kastar med sådan schwung att han lyckas med att kasta fram saker till mig.
Det kom en nalle, en mössa och en stund senare hade han lyckats få tag i triangeln [musikinstrument] som jag hade glömt att packa ur sen jag var på jobbet i helgen så även den kom flygandes och träffade mig i huvudet.
Totalt livsfarligt men dumt av mig att inte se till att sådana saker inte finns i bilen...

Matsäcken bestående av rullmackor med ägg, majonäs och smör till barnen, tetrapackssmoothie, festis, ballerinakakor, kanelgifflar och clementiner skickades friskt mellan fram och baksätet och höll kidsen vid ganska gott mod.

När det hade gått några timmar och godsakerna inte längre hjälpte att hålla resehumöret uppe plockade jag fram mitt ess ur rockärmen nämligen de återstående paketen från årets adventskalender.
Att det idag bara är den 21 kändes totalt oviktigt just då i en liten bil på en halkig väg ensam med två barn passerandes det vintrigaste landskap jag sällan skådat med ca 20 mil kvar att köra.

Jag hade på morgonen förberett inför att något sådant skulle kunna tänkas behövas använda och skrivit namnen på barnens paket [de öppnar ett varannan dag] så jag visste vilket paket som hörde till vem.

De missnöjda barnen förvandlades till glada barn när de fick öppna paket och sen lekte med sina små saker där bak.
Den lilla Rubikskuben från Värmlands museeum innehållandes endast fyra gånger fyra bitar var en hit att få på en lång resa.
Den sysselsatte de sig med länge. 

Resten av dagen har vi ägnat åt att spela spel, leka, softa framför tvn [något som jag annars nästan aldrig gör nu för tiden förutom när jag och L ska se en film] och äta nygräddade pannkakor som W älskar när mormor gör till henne.
Att vara här nere blir lite av en semester.
Jag behöver inte städa och röja dygnet runt.
Flera av mina måsten tvingas ta en paus för här nere kan de ändå inte genomföras.
Istället kan jag ägna min tid till att vara med barnen fullt ut, vilket jag även gör hemma ibland, men här blir det längre sammanhängande stunder och av kvällens miner att döma så trivs även de med det.

Nu ska jag gå och lägga mig i dubbelsängen där W redan ligger och sover och kanske, om jag orkar, ska jag börja läsa i en bok jag packade med mig i resväskan.
Tanken känns otroligt lyxig.
Så skön att bara vetskapen om att jag kan liksom unna mig detta räcker på något sätt.
Troligtvis somnar jag innan jag hunnit till sida två efter många nätters fix med tavlor m.m. men känslan är skön!


Hälsningar från en svinkallt skåneland!


[Om bloggen ser annorlunda och konstig ut här frampå så beror det på att den ska flyttas.
När detta är helt klart så kommer allt att se ut nästan exakt som det gör nu. Den enda skillnaden för er läsare blir att adressen inte är densamma men med ompekning av den här sidan samt samma konto hos Bloglovin så kommer ni som vill kunna fortsätta att följa mig.]

LYCKA ÄR...

... att sluta jobbet efter lunch och kunna stå utanför klassrumsdörren och möta sin dotter när hon slutar skolan.
Att tillsammans åka och hämta lillebror.
Att äta korv och bröd till mellanmål en kylig decemberdag mitt bland all julstress.

Det är lycka det.


Bild:privat©HUSnrNIO

Åh vad jag önskar att jag hade möjligheten att få vara hemma dessa år som barnen är små.
Att få finnas där för dem varje dag efter skolans slut.
Att i lugn och ro kunna hjälpa dem med deras läxor.
Att ha tid till att hitta på saker utan minsta stressighet i kroppen.
Att bara få vara med dem...

UPPSJUNGEN & OMBYTT

Snart är det dax att stuva in världens sötaste pepparkaka i bilen och åka på lussefirande.

Självklart är min prins bus både ombytt och uppsjungen och därmed redo att ta publiken med storm;)

Och - nej, det hänger inte på pepparkakshatten hur det går för den vägrar han att ha på sig!
Och - hur gör vi med den blåa tjocka fisken som han vägrar att släppa taget om och har sovit med de två senaste nätterna? Får den också vara med i lussetåget? Kan den sångerna?
Och - kommer jag med min kolahjärna att glömma systemkamerans batteri hemma så som jag gjorde igår när W hade musikaluppvisning *buuhuu* (hade dock filmkameran med mig så det kunde varit värre).

Jag lovar, vare sig ni vill eller ej, att återkomma med den spännande fortsättning på detta inlägg och förhoppningsvis också med en eller två bildbevis på världens sötaste pepparkaka...


Andra advent

Jag och barnen njuter av en ledig söndag morgon tillsammans i soffan framför tvn medans snön vräker ner utanför fönstrena.
På bordet framför oss står det som vi var sugna på så här tidigt på morgonen nämligen kaffe, välling och passionsfruktjuice.
Vad det ska ätas till frukost får bli en senare fråga.
Just nu är alla nöjda med sina drycker.

Vi har tänt det andventsljusstakens andra ljus och dagens paket i adventskalendern är öppnat.
Idag var det Ms tur och i hans paket fanns en studsande liten leksak som studsar upp av sig själv när man sätter den på golvet.

I väntan på att julkalendern ska börja hoppas jag att barnkanalen visar några mer trollbindande program än de som de visat från halv sex fram till nu. det var endast Rorri som passade M idag, så att jag kanske får en liten stund över till att kika in hos er bloggare innan vi ska göra lite julgodis och sen åka iväg till Arenan för att titta på Ws musikal som ska spelas upp idag.


Jag, W och M önskar er alla en trevlig


Bild:Privat©HUSnrNIO


I´ts just an ordinary Friday

Min energi frös till is som allt annat gör i den här kylan.

Jag vaknade tröttare än någonsin imorse.
Trött av allt ansvar, trött av allt jobb och trött av allt kämpande.

Jag är så trött.
Dessutom kämpar och stretar jag emot att hamna i förkylningens klor.

Både L och G är så äckligt förkylda just nu.
De hostar och snorar så jag får panik när jag tänker på allt som flyger omkring i luften här. 
Att W har uppvisning på sin musikal, som hon övat på under en hel termin, på söndag eller att lille M ska gå sitt allra första luciatåg på måndag morgon, får mina tankar kring att drabbas av detta (eller barnen) inte mindre precis.

M vaknade med ett skrik, som vanligt, och sen har han hunnit med det obligatoriska skriket i badrummet sittandes på pallen i ena hörnet.

Energin tog slut och jag ville sätta mig ner där bredvid honom på det varma golvet och skrika jag också.
Gråta för att jag är så trött.
För att det känns som att jag hela tiden får kämpa men kommer aldrig längre än till att precis hålla mig flytande.
Det går inte framåt utan jag klarar mig precis från att inte hamna under ytan.

Jag stressar mellan de olika uppgifterna med start tidigt om morgonen och oftast följt av en natt med en M som inte sovit bra (det har han typ aldrig gjort sen han föddes).

Stress och kämpande med barnen.
Ett ständigt dåligt och gnagande samvete.
Massor av uppgifter som jag löser i speedat tempo och mer stress.

I går kväll började jag gråta när jag tänkte på att det snart var morgon igen.
Den här morgonen.
En decemberfredag med en temperatur som idag, faktiskt endast, visar minus 8,8 grader


Idag var det Ms tur att få ett paket från adventskalendern.
W hjälpte honom att öppna.
Han ropar wao, kommer fram till mig och trycker den lilla Buzz Lightyear ficklampan upp i mitt ansikte.
Av morgonens gråt märks ingenting.
Mamma - wao säger han.

Då försvinner stressen, tårarna tar en paus från att tränga sig på och jag vill stoppa tiden.
Tänk att dessa två som tar så mycket energi har förmågan att ge sådana otroliga mängder närhet och kärlek på en sådan liten ynka sekund.

Den där sekunden av moment är snabbt över och den tickande klockan får oss att stressa vidare för alldeles snart är det tid för skola, dagis och jobb.



Det är en helt vanlig fredag idag...


Bilder:Privata©HUSnrNIO


Siffra ETT

Min pyssliga W har själv dekorerat sin ljusstake med vitmossa, grisar, svampar och en liten kotte i år.

Nu brinner ljuset och snart är siffran ett uppbrunnen.

Med denna dagen börjar den stora nedräkningen.
Hos oss väntar vi inte bara på att det ska bli den tjugofjärde. Den första datumen som det ses framemot är den femtonde som är den dagen som W föddes för snart sju år sen ♥


Bilder:Privata©HUSnrNIO

Barnen har öppnat var sitt paket i adventskalendern (innehållandes Littlest pet shop och en stor gummispindel) och om ca en kvart sitter vi förväntansfulla bänkade i soffan framför tvn och ser på det första avsnittet av årets julkalender.

Decembermånadens tidiga morgnar är åter igen här.
Morgontrötthet och gnällighet är som bortblåst för W.
Paketkalender, tända ljus och tvjulkalendern är i fokus och att komma ur sängen om morgonen är inga som helst problem =)

Utelåst mitt under festen

Redan före det att jag blev mamma var jag en effektiv person.
Jag gillade att ha mycket att göra, att beta av saker, stryka dem från listorna, tänka och handla snabbt och levde upp till det klassiska uttrycket att jag jobbar som bäst under lite press.

Sen kom barnen och jag vågar nog påstå att effektiviteten har nått ännu ett pinnhål högre.

Jag läste nånstans om en mamma som förundrades över hur mycket hon hann med under lilla stunden som vällingflaskan stod på värmning i micron.
Nog är det så att vi mammor kan/måste vara grymt effektiva ibland.
Att vi kan utföra och få gjort många saker under en kort stund och samtidigt som vi gör dessa saker så har vi hela tiden en övergripande koll på vad barnen håller på med.

Ikväll lyste effektivitetens låga här.
När vi väl kom hem till ett underbart adventslysande hus från tvillingarnas 30års fest klädde jag av två trötta barn, bytte till pyjamas på båda, gjorde välling till M, serverade frukt och mjölk till W och under tiden som de åt detta förpassade jag tvätten som hängde på tork i köket till prydliga högar och bar dem uppför trappen (ja in i garderoberna kom de inte, där gick gränsen för en lördag kväll...), tömde diskmaskinen, packade ur reseryggsäcken som varit med på kalaset, bytte från kasslerstrumpor, top och smycken till en mer bekväm klädsel, diskade upp kvarlämnad disk och sen var det bara att lägga M, borsta tänderna på W och sjunga en sång och säga god natt.

Allt detta gjordes på ca 25 minuter.
Vilket självklart inte skulle gått om inte båda barnen var inställda på att samarbeta med mig.
Men trötta som de var samt att när de vet att det bara är jag som är hemma så finns det liksom inget annat val än att göra som jag säger.
Det är skillnad när det är både jag och L hemma. Då kan de försöka med allt möjligt och testa gränser som bara den.

Nu sitter jag här med ett glas rött och andas ut efter en kul men intensiv kväll, som det lätt blir när man går på stort kalas tillsammans med två små barn. 
L är kvar och spelar trummor och kommer troligtvis inte hem på någon timme än och jag tänker inte sitta uppe och vänta på honom.


Jag måste bara berätta för er innan jag går och lägger mig att jag ikväll lyckades med konststycket att bli utelåst.
Det är första gången jag blivit det i mitt trettiofemåriga liv!

Jag skulle gå ut och köra fram bilen till huset så barnen skulle slippa gå så långt.
Trippar nerför trapporna i det stora huset som ligger nästan mitt inne i centrum.
Väl ute på gatan blåser det isvindar och jag småspringer till bilen några kvarter bort.
Kör den så nära huset jag kan utan att ställa mig på bussens hållplats.

Går ur bilen och trippar tillbaks till den stora porten.
Där tar det stopp.
Porten är låst.
Jag får väl ringa till L som får kommma ner och öppna tänker jag.
Men i min ficka ligger ingen mobil.
Jag rycker i dörren i hopp om att få upp den då jag tycker att den ser lite skev ut (vad tror jag - att en port i ett hus mitt inne i stan med endast stora lägenheter i bara ska gå upp av mina små stelfrusna händers ryckningar!).
Inget händer.
Jag har inte min halsduk och inga vantar och det är riktigt, riktigt kallt ute så där har jag ingen som helst lust att stå i mörkret.

En buss kommer körandes och jag tänker att det måste ju hoppa ur någon som jag kanske kan fråga om att få låna en mobil av.
Bussen saktar in, busschauffören stirrar på mig, ja han till och med vänder sig om när han passerat mig och stirrar, men han stannar inte.

När jag stått där ett tag kommer det ett par gåendes vi älvkanten.
Jag närmar mig dem och berättar att jag blivit utelåst och frågar om de har en mobil jag kan få låna.
Först kommenterar de min mening om att jag är utelåst som om de inte tror mig men när jag sen berättar vidare om att jag skulle köra fram bilen för barnens skull och att jag inte bor i det huset då plockar kvinnan upp sin mobil.
Jag ringer L som lyckligtvis hör sin mobil och kommer ner och låser upp.

På frågan om varför han inte kom och tittade efter mig då jag varit borta en bra stund och "bara" skulle hämta bilen ser han mest frågande ut.

Jisses! Undrar hur många timmar det skulle gå innan han reagerade över att jag saknades!
Kanske är det värt att testa detta någongång.
Jag kanske skulle kanske kunna få egen lyxig kvalitetstid i flera timmar om jag har tur...


[Stjärnor på pinne, lykta och en hyacint med grön mossa och en liten lapp till tomten skänker mysigt ljus och ljuvlig doft från ett av fönstrena i vårt vardagsrum.]

Bild:Privat©HUSnrNIO


Kotte makeover

Efter att ha varit iväg på lusseövning (idag kom vi minsann i tid till övningen!) med M har vi roat oss med lite småfix här hemma.

Snön faller utanför fönstret och när vinden blåser till är det riktigt kallt.
Men det gör oss ingenting så länge vi kan vara inomhus.

M har har en riktigt positiv dag idag.
Han är glad, tar intiativ till egen lek och går omkring och småpratar oavbrutet med mig.

Kramar och pussar har duggat tätt både till mig men även Timmy lamm och den nye följeslagaren, en hund han adopterat ur Ws gosedjurslåda, har fått sina beskärda delar.

Spännande var det när jag gick och hämtade pensel, vit färg och rotade fram husets kottesamling.
Förra året försvann detta lilla projekt bland allt annat julpysslande som fixades men nu ligger kottarna här på matbordet och de lyser av små vita stänk från hobbyfärgen och matchar den vita världen utanför fönstret.

Även kottarna på förra årets skapade dörrkransar fick sig lite snöstänk idag.
Jag passade även på att klippa bort de torkade apelsinskivorna som såg riktigt äckliga ut efter att ha tillbringat ett år i julkartongen på vinden.
Hade inga apelsiner hemma och orkade inte vänta tills jag har torkat nya apelsinskivor så där apelsinerna satt hamnade några röda frostade bär istället och därmed bestämde jag att dessa kransar ska hänga på ytterdörrarna även den här julen.

Jag älskar att dekorera med kottar till jul.
Adventsljusstaken, hyacintarrangemang, runt pepparkakshuset, ja lite varstans finns kottarna med hemma hos oss när det är jul.

Bild:Privat©HUSnrNIO

Tack för alla positiva kommentarer om vårt lilla pepparkakshus!


Slapp dag & Husbygge

Kräksjukan dök tack och lov aldrig upp inatt och inte heller har den visat sig nu under dagen.

M har drabbats av några små vällingkväljningar vilket han gör annars också så dessa bekymrar mig inte.

Sen är det klart att han kräktes ju faktiskt en gång igår och L berättade att han kväljdes efter de hade kommit hem ifrån kalaset och det utan att ha ätit välling så nånstans där långt bak i huvudet på mig finns det kvar en liten del av oro för att något ska bryta ut men som sagt inget mer har hänt så nu just nu mår jag helt ok pykiskt.

En ganska slapp dag har det varit idag hemma hos oss.
M har lullat omkring i sin pyjamas till halv två.
W har pysslat här hemma på sitt rum.
Jag har städat lilla toaletten och lyckades glömma bort hur starkt klorin är så när jag torkat golvet runt toastolen och reste på mig var byxorna blekta till en konstig orange färg.
En liten dammsugning av bottenvåningen har jag uppbringat energi till och L fick ett ryck innan han skulle iväg och jobba och städade badrummet och skurade duschen med hela två sorters rengöringsmedel.
Den som har slagit rekord i slappning är storebror G som gick ut till sitt rum (vårt förråd byggde vi om till ett rum när vi flyttade hit) igår klockan 22 och kom inte in i huset förrän klockan var 15 idag.
Helt otroligt speciellt om man tänker på att han inte har någon toalett där ute utan måste in i huset för att gå på toa!

Vi har också byggt hus som rubriken lyder...

Jag VET att vi är tidigt ute men när man har ett arbete där arbetsuppgifterna ökar markant vid den här tiden på året och ändå vill ägna tid tillsammans med sina barn och göra sådant som de älskar så blir det så här helt enkelt.

Just nu pågår det piffning och inflyttning av husets inneboende.


Bild:Privat©HUSnrNIO

Ha en trevlig söndagkväll alla härliga bloggläsare!


Olika genotyper - alltså kan man bli sjuk flera gånger

Det finns en sak som snor min energi fortare än något annat.

Det börjar på kräk och slutar på sjukan.

Vid sextiden kom M gnällandes ut till mig i köket.
Han tryckte sig emot mig och ville vara nära.
Jag kramade honom och strök honom över ryggen. Han ville inte att jag ska sluta utan stod kvar nära mig. 

När jag reste mig från golvet för att fixa med något på diskbänken kväljdes han.
I panik slitet jag åt mig hushållsrullen och rev av flera meter papper i all hast som jag sen höll framför honom.
Han spydde!
Dock väldigt lite men som sagt han spydde. 

Jag ropade till W (L var på Ica och handlade lördagsmat) att springa och hämta plasthinken.
Då hade M slutat att spy men han ställde sig ändå framför hinken och kväljdes lite till men det kom inget mer.

Därefter har kvällen på ytan sett ut som vilken lördagkväll som helst om man ser den på ytan.
Men det är på ytan det.
Inuti mig, jag som har fobi [En fobi definieras som en irrationell rädsla för en företeelse eller en situation. Fobin resulterar ofta i en stark önskan att undvika det man är rädd för. Går inte det upplevs ett kraftigt obehag -ångest.] har det pågått en kamp.

Jag pendlar kraftigt mellan att tänka att M är nog inte magsjuk, det vara bara en engångshändelse som följd av att ha ätit för mycket sött under en och samma dag.
Försök till att intala mig själv att en kräksjuka ska vi väl klara av till att tro att vi nu kommer att ligga allvarligt sjuka i flera veckor framöver med uttorkade barn osv osv.

All min energi har under kvällen gått åt till att oroa mig och att lyssna efter signaler från M om att han inte mår bra.
För en kvart sen kom vad jag tolkar var den första signalen på ovanstående.
Han grät och kunde inte somna om.
Han gråter aldrig mellan åtta (då han lägger sig) och ca två på natten.
Han kunde inte somna så jag bar ner honom och nu ligger han på en handduk i soffan och sover och L sitter bredvid honom.

Jag känner mig helt tom just nu.

Kalla mig nojig eller vad sjutton helst men sen barnen kom är denna sjukdom smått knäckande för mig.
Det värsta som kan hända är ju bara att man ligger deckad ett dygn eller två på toalettgolvet tänker flera.
Och så kan det ju vara och sen är det bra med det.
Men så har det inte varit för oss.

Jag har haft kräksjukan när det var nästan trettio minus ute så att ledningarna frös och vattnet försvann.
Jag har fått omtag på kräksjukan och tillsammans med L tillbringat en hel vecka i sjukt stadie och upplevt att vattnet, som är så viktigt när man är sjuk, försvunnit ännu en gång [JA MAN KAN BLI SJUK I VINTERKRÄKSJUKAN FLERA GÅNGER STÅR DET ATT LÄSA NÄR MAN LÄSER FAKTA OM DET].

Jag har tillbringat dagar ensam på barnakuten med en uttorkad ettåring när L pluggade i Stockholm.
Jag, L och W har sammanlagt varit sjuka i två veckor.
Jag själv var senast i februari så sjuk att jag inte kunde resa mig ur sängen för att ta hand om barnen.

Jag VET hur det är att vara riktigt sjuk i den där äckelsjukan.

Hitintills är det lugnt och jag gör så gott jag kan för att hålla det ifrån mig vilket jag från november till mars månad alltid gör.
Dvs använder handsprit (nonsens att det inte skulle hjälpa - varför använder de då det på sjukhusen och hos tandläkaren) ofta och mycket. Predikar och ser till att barnen sköter sin handhygien och det framförallt före måltider.
Käkar vitpepparkorn som jag tror stenhårt på att det hjälpet och nu tror jag även det får bli en liten stänkare whisky (det tar jag inte varje kväll i fem månader kanske ska tilläggas) innan jag lägger mig ikväll.

Imorgon ska det inhandlas acidofilus för att hjälpa magen att hålla sig lugn och även åksjukemedicinen Postafen som inte gör en frisk men minskar känslorna av illamående och gör att man mår bättre när man väl har blivit sjuk.

Imorgon är det min sovmorgon i det här huset.
En sovmorgon jag sett framemot under de sex söndagar jag nu har jobbat.
Om det inte blir några kräkningar under natten ska jag verkligen försöka slappna av och ta till vara på morgontimmarnas dvala som känns oerhört välbehövd just nu.

Så nu ska jag bära upp M i sin säng och förhoppninsgvis sover han där hela natten och imorgon vaknar till ett härligt vacker vinterlandskap.

God natt!

[Kvällens bild...]

Bild:Privat©HUSnrNIO


VINTERKRÄKSJUKA - (calicivirus)

Vinterkräksjukan är en mag-tarmsjukdom som orsakas av ett så kallat calicivirus. Sjukdomen är väldigt smittsam. En enda person kan smitta ner en hel arbetsplats eller en förskola.
Det räcker med 10 till 100 virus för att bli smittad. I en enda droppe från kräkning eller avföring kan det finnas miljoner.

Inkubationstiden är 12 till 48 timmar. Inkubationstid är den tid det tar från att ha blivit smittad till att bli sjuk.

Vinterkräksjukan börjar ofta mycket hastigt med kräkningar (inte sällan kaskadkrökningar), diarréer och magont. Dessa pågår i ett till tre dygn. Man kan också ha feber, huvudvärk och muskelvärk.
Immunitet efter genomgången sjukdom är kortvarig och virus inom gruppen har OLIKA GENOTYPER vilket innebär att man kan bli sjuk flera gånger.

För att undvika att bli smittad ska du:

alltid tvätta händerna noga, framför allt före måltider och efter toalettbesök
använda flytande tvål och pappershanddukar på ställen där många är samlade, till exempel skolor, förskolor, arbetsplatser och andra offentliga miljöer
undvika att äta av bufféer där många personer kommer i kontakt med maten
undvika att besöka magsjuka personer

Vinterkräksjukan sprids:

[] genom direkt eller indirekt kontakt med smittade personer
[] via mat som hanterats av en person som är eller håller på att bli sjuk
[] genom dricksvatten eller mat som sköljts i förorenat vatten och sedan inte kokats, till exempel djupfrysta bär och grönsaker. Calicivirus förstörs vid temperaturer över 70°C, men däremot inte vid frysning (du kan allstå, som det står i näst senaste numret av MAMA, baka bullar och vara smittad, frysa in dem och sen ta fram dem till fikat tre månader senare och bl sjuk igen)
[] genom vissa skaldjur som förvarats i vatten, som ostron.

När du har vinterkräksjukan ska tänka på att:

[] tvätta händerna ofta
[] inte laga mat till andra
[] få i dig små mängder vätska med täta mellanrum
[] vara extra noga med din personliga hygien
[] inte vara på platser där du kan smitta andra
[] vara hemma från förskola, skola eller arbete MINST TVÅ DYGN efter att du blivit helt symtomfri.
[] Ofta kan man påvisa calicivirus i avföring under flera veckor efter det att alla symtom försvunnit men det är svårt att avgöra hur länge man smittar

Textkälla:vardguiden.se


Kattpiss

Nu är det tredje natten i rad som M har skrikit vid tvåtiden och sen sovit i vår säng till morgonen.

Betyder detta att den lyxiga tillvaron som jag trodde var vår nya livsstil där han somnar klockan 20 i sin egen säng och sen sover där till klockan sex är över?
Att min högra kroppssida åter igen ska förvandlas till en värkande krympling pga en liten tvååring som sliter och drar i mig nattetid, gör mig tunnhårig, och skriker när han inte kan somna.

De där få timmarna om natten i lugn och ro med fem/sex timmar sammanhängande nattsömn har varit så betydelsefulla.
Mer än jag förstått känner jag nu efter tre nätter i samma säng som honom.

Faser och perioder kommer och går, det vet jag ju.
Men vad tungt det är när man är mitt uppe i en sådan mindre bekväm period.
Åtminstone om man ska försöka sköta arbete, hem och familj.

Samtidigt är det en otrolig känsla när man får höra ett godmorgon och känner en liten hand mot sin kind.
Följt av ett hej mamma och sen en puss på benet och orden pussa mamma benet som avslutas med frågan är det bra.

Orden bubblar verkligen ur M nu och det är så otroligt fasinerande att lyssna på honom.
Han kan så många ord och sätter ihop dem till små meningar.

Han gick in på sitt rum innan vi masade oss nerför trappen tidigare.
Står mitt i rummet och ropar till mig mamma det är mörkt. Tända lampan.

Nu bygger han med lego kring mina fötter och säger titta högt torn, klättra upp på.
Den här veckan har han kommit på hur han ska forma munnen för att säga storasysters namn så som det verkligen ska sägas och även sitt eget namn har han lärt sig.

Han går in och väcker W när det är skolmorgon och säger med glad röst hej W är det bra.

Dessa ord från den finaste lille kille som finns får mig att bli varm i mammahjärtat på en sekund vilket kan behövas idag när det är grått utanfär fönstret, snön faller och jag känner mig som att en förkylning kan tänkas vara på väg.

Har druckit ett glas med Echinacea som ser ut som kattpiss och smakar inte mycket bättre.
Det var det som fanns hemma och förkyld har jag inte tid att bli nu när högtrycket på jobbet drar igång.

W kom ut från sitt rum för fyrtio minuter sen och med gråt i halsen sa hon jag har inte sovit en blund. Hon gick på toaletten och där inne upprepade hon mening pånytt.
Jag försökte prata med henne att hon har ju sovit hela natten men fick till svar att det har hon inte alls gjort för hon har inte fått en blund.

Nä vem har gjort det sa jag inte men tänkte och svepte kattpisset på stående fot i köket...

Nu är det dax för välling, te och macka här.
L har sovmorgon idag och jag imorgon så det är jag och barnen som äter frukost tillsammans idag.

God morgon lördag!

Kattpiss:

Bild:Privat©HUSnrNIO


Cykeltur i kalla november

Idag tänkte jag att jag skulle sluta jobbet så pass tidigt att jag lugnt skulle kunna hämta M på dagis och sen W på fritids.
Väl hemma skulle W kunna äta sin tomtegröt i lugnt tempo och därefter byta om till friidrottskläder och jag skulle glatt vinka av henne i dörren och sen fortsätta i samma lugna, ostressiga, tempo att ge M mat, välkomna farfar som hade rollen som kvällens barnvakt och bege mig tillbaks till jobbet för ytterligare ett pass där.

Hur kunde något som var så väl planerat i mitt huvud bli något så helt annat!?

Istället för att hämta M lite tidigare rusade jag in på dagis efter honom.
Det gick så snabbt att jag inte hann reflektera över att de tre barnen som var kvar vid fyratiden faktiskt var ute och lekte.

Samtidigt som detta ringde jag till fritids och bad pedagogen där att säga till W att gå hem.
Eftersom vi bor ca tio minuters promenad från skolan där man endast promenerar på gång- och cykelväg går W hem själv ibland.
Jag tänkte spara tid genom att hinna hem lite före henne och värma gröt och packa ihop vattenflaska och skor.
Istället fick jag prata med W som inte alls var sugen på att gå hem själv idag efter en småtuff skoldag.

Jag och M körde i ilfart och hämtade henne och sen hem och i ett allt annat än lugnt tempo värmdes gröt och det byttes om m.m.

Efter ett telefonsamtal med bästa kompisen fick vi veta att hon inte skulle på friidrotten idag och eftersom det är mörkt ute halv fem blev det bestämt att jag och W skulle cykla tillsammans dit så skulle hon cykla hem själv sen när det var slut.
Hon lovade mig att cykla försiktigt hem eftersom det är isfläckar lite varstans på gatan och jag höll ett litet tal om säkerhet för henne.

Kvart i fem med magarna fulla av tomtegröt och kanel gav vi oss iväg ut i kylan.
Efter halva vägen upptäcker vi att W inte har någon cykelhjälm på sig.
Vilken mamma håller förmanade tal om isfläckar och låter sitt barn sen cykla mitt i vintern utan hjälp på huvudet!

Jag körde i ilfart hem efter hjälmen medan W stod och väntade på glidandes omkring på en isfläck.

Utanför gymnastiksalen fanns ingen lärare bara en massa friidrottssugna barn.
Vi väntade och jag frös.
Hade tagit på mig alldeles för lite då jag trodde att jag skulle kunna cykla hem direkr igen.

En klasskamrats mamma kom och väntade tillsammans med mig medans barnen lekte på skolgården.
När klockan är tio över fem (det ska börja fem) börjar jag känna mig stressad eftersom jag måste åka halv sex tillbaks till jobbet.

Kompisens mamma lovar att stanna kvar och vänta med tjejerna och jag cyklar i ilfart hem igen.
När jag pakerar cykeln på altanen märker jag att i Ms cykelstol på pakethållaren ligger både gympapåsen med vattenflaskan och skorna, cykelhjälmen, cykellås och nycklar.

Kör tillbaks ännu fortare än tidigare för då tror jag ju absolut att barnen fått gå in och att ha friidrott utan skor är inte så kul.
De står fortfarande ute och väntar men nu med ett leende på läpparna pga mig.

Jag cyklar hem igen.
Säger hej till farfar och kastar mig i bilen tillsammans med L som jag skulle dumpa på Rud och en avtackningsfest.
Mot jobbet och nittio minuter senare hem igen.

Vart tog de lugna, och planerade timmarna vägen då jag inte skulle säga ordet "skynda" dig till mitt barn.
När det skulle finas tid till att sitta med tomtegrötskeden i handen och drömma sig bort en liten stund i årets julkataloger?!

När jag ändå var uppe i varv tog jag tillfället i akt att dammsuga golvet fritt från junk, diska, potträna M, lägga M, läsa tillsammans med W, dricka en kopp te tillsammans med henne och sen sjunga och klia innan det var dax för John Blund att göra sitt.

Nu sitter jag här och vet inte riktigt vart jag ska börja.
Har en hel del som jag ska göra men samtidigt vet jag att morgondagen kommer att bli en ganska påfrestande dag på jobbet så jag egentligen borde jag nog satsa på att lägga mig tidigt ikväll.

Vi får väl se vad det blir...

[Min friidrottstjej provandes årets julklänning]

Bild:Privat©HUSnrNIO


Så var det dax igen!

Torsdag morgon och denna torsdag tas emot med jubel och förnöjdsamhet.

M sitter som, som alltid på jämna veckors torsdagar, på köksön, och beundrar sopgubbarna och deras stora brummande lastbil.

Själv tycker jag att det ser kallt ut där ute.
Termometern hos oss visar idag endast -1,8 grader vilket ju faktiskt inte är kallt men för en frusen människa som jag så spelar det ingen roll. Det är inte varmt förrän maj månad...

Kanske trist med ett inlägg om sopbilen "varje torsdag" men bloggen är en liten del av vår vardag (med fokus i ord och bild på barnen dippat med en hel del inredning, pyssel och renoveringsdrömmar) och sopgubbarna och deras bil en faktikt en ganska stor del av vår vardag var fjortonde dag...

Våra morgnar iaktagandes sopbilen är sådana morgnar som går under benämningen "bra" morgnar och ibland är det faktiskt riktigt spännande att sitta här och spana...

Jag som annars önskar mig tömning av soptunnan varje vecka kom just på att det vore nog dumt för då skulle M kanske tröttna på att tillbringa torsdagmorgnarna i lyckligt tillstånd sittandes på köksön och för att säga det enkelt - lyckligt barn = lycklig mamma...


Bild:Privat©HUSnrNIO

Bilden är tagen vid sopgubbarnas besök hos oss för fyra veckor sen.


UNIKUM & IUP

Igår stiftade jag min första bekantskap med UNIKUM.

Unikum är ett verktyg för individuella utvecklingsplaner som är tänkt att lättare synliggöra och skapa en medvetenhet för eleven kring de egna målen längs resan genom skolåren.

Av Ws lärare fick vi ett mail med inloggningsuppgifter.
Vårdnadshavarna har var sin inloggningsprofil och barnet har en egen inloggning på Unikum.

Vi blev ombedda att logga in på Unikum och där svara på frågor inför kommande utvecklingssamtal.
Barnet skulle delta aktivt och svara på frågor rörande skolan och lärandet.
Att delta aktivt innebar, berättade W för mig, att hon själv skulle klicka i den smiley som symboliserade svaret på den fråga som jag läste upp för henne.

När det var gjort fanns det även de klassiska frågorna inför utvecklingssamtalet som beskriv dig själv. vilka är dina styrkor, vad vill du bli bättre på m.m. som skulle besvaras skriftligt.
Dessa används sen till fastställandet av en IUP (individuell utveklingsplan).

När detta var gjort skulle det även svaras på frågor gällande varje skolämne.
Till varje ämneskategori fanns tre svarsalternativ, mycket bra, bra samt mindre bra.
Därefter fanns det ett fält där elevens egen kommentar skulle vara.
Till detta fält hörde frågan Vad kan du göra för att lära dig mer.

Detta tyckte W var svårt. Hon kunde inte komma med något svar där och om man som W svarade mycket bra och bra bland svarsalternativen ovan så finns det ju egentligen kanske inte så mycket att skriva om vad hon skulle göra för att lära sig mer tycker jag.

I engelska sa hon dock att hon kunde öva mer på orden för att lära sig engelska bättre.
Detta skrev jag med, det är ju faktiskt hennes plattform det här Unikum, men sen vet jag inte huruvida det är av vikt i det stora hela då detta är min första kontakt med Unikum och jag inte vet riktigt ännu hur det är tänkt att verktyget ska användas.

Jag fick förklara för henne vad som ingick i SO repektive NO men annars hade W helt klart för sig vart hon stod i sitt lärande och hur det fungerade för henne i de olika ämnena.
Hon är tydlig min tjej och gillar skolan och lärandet som det ser ut nu!

Unikum dokumenterar alltså elevens lärande i skolan.
När vi loggade in igår på Ws inloggning möttes vi av två notiser.
Den ena var från Ws engelskalärare som skrev att W var på väg att nå målen i engelska och samma meddelande fanns ifrån läraren i Idrott och hälsa.

Unikum är alltså, som jag skrev här ovan, ett verktyg för individuella utvecklingsplaner som är tänkt att lättare synliggöra och skapa en medvetenhet för eleven kring de egna målen längs resan genom skolåren.

Men det är också, om det används som jag tror att det är tänkt som en dialog mellan skola, elev och vårdnadshavare, en bank där man som förälder hittar information om hur det går för eleven och lätt kan följa såväl elevens ord om detta men också ta del av lärarnas bedömning.

Min åsikt om detta så här i början är positiv.
Att slippa alla papper som slussas fram och tillbaka mellan skola och hem, att kunna logga in sig när som helst från vart som helst och förhoppningsvis kunna följa barnet tillsammans med lärare och barnet själv genom hela skoltiden känns bra.

Att tilläggas kan att för barn som lever med separerade föräldrar där det kanske inte alltid är så lätt att komma ihåg att lämna papper mellan sig, att ha kopior på viktig information osv. kan Unikum säkert underlätta då varje vårdnadshavare, utöver barnet själv, har en egen inloggning och sida på Unikum.

Hur detta utvecklar sig återstår att se längs resans gång och givetvis kan ett sådant här verktyg inte ersätta den muntliga konversationen och kontakten med skolans personal men det är kanske ett bra komplement.


Bild:Unikum.net

Ni som har barn i grundskolan - vad har ni för erfarenhet (positiv/negativ) av Unikum?

På väg till den första lusseövningen DEL TVÅ!

Ibland tiltar det även för en mamma!

Som när jag och M idag kom till församlingshemmet för att öva luciasånger och möttes av en skara barn och fröknar som vi inte alls kände igen.

Tydligen känner alla i dagisvärlden alla så de kände igen M och upplyste mig direkt om att luciaövningen för hans förskola var klockan halv tio!

Vi var alltså på plats en hel timme för sent!
Barnen hade både hunnit öva på sångerna tillsammans med gitarrackompanjemang och gå tillbaks till dagis.

Hur sjutton ska det gå för mig om jag inte ens kan förlita mig på mina egna anteckningar!?!
Undrar om det är fler noterade saker i min almanacka som är inkorrekta?

Är det Nescafe som är boven till detta mitt snurrande?
Jag har ju faktiskt druckit det om morgonen nu i flera dagar då jag ännu inte köpt något riktigt kaffe (för när jag väl finns på plats i en matbutik så lyckas jag snurra bort att jag ska köpa det).

C kom som en räddande ängel med kaffeburken under armen och efter några stärkande koppar känner jag mig nu redo att gå igenom den sista hälften av november månads almanacka för att checka av om det är något som ser skumt ut.
Har redan ändrat nästa måndags lusseövningstid till 09.30 så förhoppningsvis kommer vi att vara på plats i tid då...
 
Jag har iallafall bestämt mig för att klicka hem en pepparkaksdräkt ifrån Ellos det här året.
Fin och inte för dyr vilket är en bra kombination.
Ska bara komma ihåg att klicka hem den också...


Bild från Ellos.se Eget kollage

Kantarell

M två år:
Mamma, Kantarell, Spöke.

Jag:
Vill du se på Hotell Kantarell? (i avsnittet som sändes i fredags var det spöken på hotellet)
Men klockan är bara fem över sex, mamma vill vila lite till.

M:
Mamma, Kantarell, Spöke, Härligt.

Jag är tyst och försvinner sakta in i drömsfären igen.

M:
Mamma, Spöket, Kantarell, Härligt.

För att slippa höra samma mening fler gånger förklarar jag härmed denna dag startad (för exakt 75 minuter sen).

Välkommen till Hotell Kantarell!

Bild:Google.se

... och du, pottan tömmer du själv.

MIN sovmorgon

Sovmorgon existerar då och då här hemma men imorse var det en speciell sådan för det var MIN sovmorgon.

Det var äntligen min tur att få sova bort några timmar. Att totalignorera det avlägsna skriket från ungar och karl på bottenvåningen.
Trycka in öronpropparna, dra täcket över huvudet och försvinna bort i drömmarnas värld.

Även om jag hade varit vaken med M mellan halv sex och sex så hade jag inga som helst problem att somna om när L gick med barnen.
Jag vaknade även flera gånger sen pga en skrikande M som tydligen hade hjärtsnörp över att jag inte befann mig tillsammans med honom på bottenvåningen men att somna om var inga problem.

Jag konstaterar alltså att jag är extremt trött nu.
Efter att ha sovit några timmar idag så känner jag mig inte mer utvilad utan snarare tvärtom, den klassiska segheten i huvud och kropp råder och den i kombination med en hel del fix och pyssel att ta tag i fick mig att ringa ett samtal till farmor och farfar och fråga om de ville ha ett barn idag vilket de snällt tackade jag till.

Så för en stund sen hämtade de en liten nyduschad lockig kille och som den trygga lilla människa han är och med en stor kärlek till sin farmor och farfar pussade han mig hej då och sa till mig att stänga dörren så att de kunde åka iväg.
Inga tårar eller tandagnissel där inte!

Nu sitter jag här vid datorn.
L sover efter en tidig morgon och W är hos en kompis.
Det är lugnt och tyst och om jag tillåter mig att känna efter så är jag så trött.
Att gå och vila efter en sovmorgon har jag dock inte ro till utan lite fix och pyssel och tavelgörning står på schemat den närmsta stunden.

Vad dagen mer kommer att innehåla återstår att se.

Önskar er alla en trevlig lördag!

[Min lockige prins]

Bild:Privat©HUSnrNIO


Personligt alarm som fungerar utan batterier

Morgonstund har guld i mund sägs det.

Ha ha säger jag!

Jag behöver inte ställa mobilens alarm för att vakna på morgonen för jag har en tvååring som sköter det där åt mig.
Möjligtvis kan jag klaga på att väckningsmelodin inte är någon soft ballad utan ett ihållande gallskrik men det positiva är att jag inte behöver bry mig om att med jämna mellanrum ladda batteriet och därmed inte heller försöka komma ihåg vart jag lagt batteriladdaren.

Imorse var alarmet tydligen ställt på 5.52.
Det var bara att pallra sig upp och tillbringa en halvtimme i badrummet i sällskap med väckaren himself.

Påklädning av samme bestämde kille, bajsblöjebyte och sen en slurk välling serverad i soffan framför Barnkanalen för att stilla den värsta morgonhungern innan det serveras frukost på dagis vid åtta.

När det ena barnets behov var tillgodosedda var det bara att göra om samma grejer, ja förutom bajsblöjan då, med barn nummer två.

Fredagströttheten var påtaglig hos oss alla tre och jag ställde in vällingburken (som vi har pulvret i) i micron istället för flaskan och började att dricka min obligatoriska morgonkopp med kaffe svart då jag hade glömt att hälla i mjölk.
Kunde först inte förstå varför kaffet smakade så konstigt...

Pga av regn och slask utanför fönstret beslutades i sista sekund med önskemål från W att hon ville åka med till dagis och sen bli lämnad på skolan efteråt för att slippa gå dit själv.

Samling på toaletten och en stund senare satt vi alla tre i bilen med rena tänder, en miljon väskor (mina, storasyster, lillebrors), extravantar och en Icakasse med urbrunna värmeljus på väg till första stoppet, dvs dagis, som ligger i början av vårt område, alltså åt fel håll om man ska lämna två barn på morgonen.

Givetvis blir vi ståendes vid järnvägen väntandes på världens längsta tågfölje.
Jag har dock märkt att Lisa Nilsson har en lugnande effekt på barnen så på morgonen lyssnar vi på hennes samlingsskiva "20 En jubileumsskiva" och just nu är det sången "En kort En lång" som går på repeat i bilen.
M sitter tyst och lyssnar och W filosoferar lite om textens innehåll (idag berättade hon att hon får inte allt som hon pekar på som Lisa sjunger i sången att de får).

Vi kom i tid till skolan för att upptäcka att överdragsbyxorna var kvar hemma så det var bara att åka tillbaks och hämtade dem *suck*.

För att undvika bensinstopp på väg till jobbet var jag tvungen att svänga in på Shell.
Där blev jag sittandes i bilen framför bensinpumpen. Kanske någon minut för länge för plötsligt kom det ut en Shellman och erbjöd sig att hjälpa mig.

Med vad vet jag inte men jag svarade nej tack det går bra. 
Jag lyssnar bara på "En kort En lång" och försöker lugna mina nerver och fokusera på vad jag ska få gjort idag och tänka igenom om det är något mer jag glömt och, och, och...

Det sista sa jag inte men däremot steg jag ur bilen och Shellmannen tyckte nog att jag såg lite ömklig ut för han höll mig sällskap under hela tankningen pratandes om allt möjligt som jag knappt hörde för jag funderade på vem som har myntat det där himla ordspråket "Morgonstund har guld i mund" och vad sjutton betyder mund!?!

Konflikter, furutrapp från 74 & en halvljummen Gorbys

Kvällen är här och ikväll är det tungt.

Jag har haft flera jobbuppdrag den här helgen där jag verkligen har tvingats till att fokusera 100% för att lyckas göra ett bra jobb.
Jag har lyckats och avslutade ikväll med betyget väl genomfört och känner mig nöjd.

Men ibland tar energin slut och kanske gjorde den det lite mer nu ikväll än annars pga alla fokuseringar och en smula nerver som varit inblandade under den gångna helgen.

Att jag kommer hem från jobbet och tar hand om barnen, ger lunch, värmer lunch, plockar ned i diskmaskinen, plockar ur dismaskinen, torkar av på matbordet och köksbänken för hundrade gången samma dag, hanterar konflikter om att man inte kan gå ut och leka i tunna byxor när det är 0 grader utomhus, skiljer på bråkande barn för femhundrafemtionde gången, slänger i mig en halvljummen Gorbys för att sen rusa iväg till arbetet igen, fokusera och komma hem och skilja på samma barn igen, en dotter som anser att hela världen är emot henne för att hon inte får en mobiltelefon, torka av diskbänken igen, viker tvätt, bär upp tvätt för den hiskeligt fula furutrappen från -74 och sen droppen som får bägaren att rinna över just ikväll att den människa jag lever med inte ens reagerar på att klockan visar läggdax, och att båda barnen uttryckligen är i behov av sömn med tanke på hur eftermiddagen/kvällen varit, utan lugnt sitter och ser på sporten.

Jag byter på M, känner mig som världens sämsta mamma som inte duschat honom idag som jag lovade honom vid sju imorse när jag klippte håret på honom att vi skulle göra. 
Tar på honom pyjamas, stoppar om honom, ger han alla gosedjur som han vill ha nära sig under natten och pussar denna underbara lilla pojke godnatt och går ut ur rummet.
Han ropar efter mig "mamma, åka farfars bil".
"Imorgon kanske"
 säger jag och linkar nerför trappen med en höft som bestämt sig för att göra ont.

Tandborstning och sen en stunds mys i Ws säng.
Hon visar sitt lilla anteckningsblock där hon alldeles själv skrivit vad hon önskar sig i födelsedagspresent om en knapp månad.
Lite kli på ryggen och några luciasånger i moll senare sitter jag nu här och känner mig gråtfärdig.

Ibland kan jag tänka ett dygn efter att jag mått så här som nu att det där var väl inte så farligt men nu är jag slut och besviken och gråtmild.
Känner mig ensam om det mesta.

Och inte blir det bättre av att morgondagen förmodligen kommer att te sig likadan som den här dagen. Iallafall om jag ser till måndagens sk måsten som inleds med jobb under förmiddagen som kräver 100% fokus utav mig.

Nog om detta.
Ibland är det tungt och alla har sin egen lilla tyngd att bära ibland som trots att den inte innebär något allvarligt i form av sjukdomar m.m. kan vara tung nog att kånka runt på.

Nä, nu ska jag stänga av hjärtat och ta fram beställningsblock och penna och ägna en stund åt att göra tavlor, printa och paketera.

So long.

Var rädd om jorden

Jag gick ut en stund för att ventilera lite bloggsfär med granne C.
När jag kom in igen var alla lamporna i köket släckta.
Det enda som lyste var de två ljusen i fönstret.

W kom och jag frågade henne varför det var så mörkt.

Detta fick jag till svar:
"Jag såg att det inte satt någon i köket så jag ville spara energi. Fröken säger att man ska spara energi och va rädd om jorden så jag ville att lamporna skulle va släckta så jorden finns kvar länge".

Oftast säger W saker väldigt fort och kan bli irriterad när jag inte förstår eller ger direkt respons på det hon påar.
Nu ikväll var hon istället alldeles lugn och hon ställde sig nära mig och lindade sina armar runt min midja.

De omsorgsfulla orden i kombination med en liten tjej iklädd en limegrön något urvuxen pyjamas fick mitt mammahjärta att smälta.

Ikväll kliade och sjöng jag för henne extra länge och det kändes så bra.

Bild:Privat©HUSnrNIO


Tidigare inlägg
Startsida En skåning, numera bosatt i Värmland, som bloggar om familjelivet och dess mot- och medgångar. Min vardag med arbete, en stor familj med två egna barn och två bonusbarn. Mitt hem, scrapbooking, en massa ständigt pågående pyssel och projekt. Sen en tid tillbaks gör jag, på beställning, personliga barntavlor, och även tavlor passande till andra platser i hemmet. Förslag på tavlorna hittar ni här på bloggen. HUSnrNIO innehåller allt detta i en enda röra kryddat med en massa foton då jag gärna dokumenterar vår vardag genom kameralinsen.

Design & Copyright HUSnrNIO 2010