Är tebax på jobbet efter allt för många dagars frånvaro pga sjukdomar. W blev sjuk med feber och hosta, L fick jättehög feber och enorm hosta och kunde inte vab:a i torsdags så det var bara för mig att stanna hemma. Första gången, på åtta år, som jag ställde in vuxenkören. (Vad är det som gör att jag har så himlans svårt att visa mig svag och lämna över ansvar? Varför måste jag oroa mig så för om de verkligen kommer att hinna öva in alla sånger till nästa uppsjungning?)

På torsdagkvällen var det dax för mig att ha ont i hela kroppen, hosta ut lungorna på vardagsrumsbordet och ha feber.
Men idag är jag tillbaks och med tradolan och panodil i kroppen sitter lungorna där de ska och jag kan sitta upprätt trots att det molar lite i ryggen. Försöker på bästa sätt att inte låta allt för snorig, andfådd och groggy när jag ringer och letar folk som vill spela under kommande höst.
Vissa musiker är så flummiga. Jo det är faktiskt så. De har bara sitt instrument i huvudet och kan knappt hålla ihop en mening som handlar om datum och längd på programmet de ska framföra. Pratade just med en kille från Luleå. Fick säga samma information tre gånger och ÄNDÅ sa han att han skulle ringa imorgon och säga om han tänkte komma eller inte. Åter igen - "nej, vi har stängt då!" *suck*

Nu har det verkligen börjat att bli vår ute. Underbart även om jag än så länge bara har njutit från soffan insnurrad i en filt, kisandes hostandes ut mot solen som mot all förmodan lyckas att ta sig igenom markisen som jag upptäckte att vi hade igår på det lilla fönstret i vardagsrummet och hivade ner så mycket det bara gick.
Grannarna har letats sig ut och det är spännande att kika på dem. Det är ju vår första vår på Melonvägen och vi känner ingen men snart känner jag dem alla genom att iakta dem. *he he*.
Där finns han som redan har tvättat bilen flera gånger sen det blev plusgrader (vi andra får dåligt samvete).
Där finns hon med snygga, smala Victoria Beckhamjeans med silverkrona på, som gärna går en sväng längs gatan med sin son när hon slutat jobbet för dagen.
Där finns paret där jag inte fått grepp om vad mannen helst hittar på men kvinnan dyrkar Beckhamskvinnans son och ropar gärna på honom mest hela tiden.
Sen finns där även en liten tjej som cyklar omkring på en liten cykel skrikandes till en som ser ut att va 25 som också cyklar omkring fast på en något större cykel. Dessa har jag sett cykla omkring tre gånger i cirklar på gatan som att de leker följa John. 
Tur att jag är frisk nu och kan va på jobbet. Jag börjar ju likna en desperat hemmafru som inte har något bättre för mig än att kartlägga vad grannarna gör. Fattas bara att jag ska hitta ett nedgrävt lik när jag börjar att påta i mina ännu oupptäckta rabatter!

Hej hopp från "Melon Lane"