Jag brukar inte ägna så värst mycket tid åt att spana in och reflektera över kändisar (om jag inte räknar med min dagliga snabbkoll på msn.se som jag har som startsida på datorn) men eftersom jag tillbringade gårdagkvällen på Löfbergs lila arena insupandes de ljuva tonerna från musicalen The Sound of Music med huvudrollsinnehavare som Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson så är en kombinerad musicalrescension och kändisspaning oundviklig så här dagen efter.

Pernilla Wahlgrens röst är enligt mig lite vass och ganska brutal, rakt på, och låter så mest hela tiden. Så var den även igår när hon äntrade scenen iklädd klänning sydd av gardintyg och en liten råttbrunfärgad, spretig, peruk.

Vad jag inte hade räknat med var hennes fenomenala skådespelarinsats och förmåga att kommunicera med publiken på de få ställen där musicalen gav utrymme för mer spontana glimtar.

Hon var suverän som den oskuldsfulla Maria som kommer från klostret vid bergen och över en dag blir styvmor åt sju olyckliga kärlekstörstande barn och fru åt en sträng och lika olycklig och kärlekstörstande kapten.

Att jag inte tycker om hennes röst var som bortblåst efter första sångnumret. Rösten och skådespelandet var ett.

Kapten von Trapp däremot, spelad av ingen mindre än Tommy-med det fd stora blonda håret-Nilsson var däremot inte så jättebra som skådespelare, enligt mig.

Han bar samma ansiktsuttryck genon hela föreställningen.

Den som berörde mig mest i förställningen var Ulrika Liljeroth som gjorde rollen som 16-åriga Liesel (den äldsta av barnen von Trapp). Suverän röst och skådespel enligt mig.

Gert Fylking spelade rollen som den småsure butlern Franz vilket var en roll som passade honom som handen i handsken. Det var stundtals svårt att veta om det var Franz eller Gert som var på scenen. Kanske något man får räkna med när Gert besitter en roll.

Där skulle min kändisspaning kunna vara slut men icke.

När vi slår oss ner på våra stolar på parkettrad 16 (packade som sillar) sitter det en mörkhårig man framför mig.

Ingen mindre än danskungen *harkel* Matte.

Vid hans ena sida sitter Bygglovs Willy och vid den andra den andre danskungen *harkel igen*, förklädd till bonde, Karl-Petter.

Efter att ha tillbringat en helkväll tillsammans med dessa tre kända tv-profiler kan jag utan att det känns som att jag lämnar ut deras privatliv alltför mycket delge er följande:

Willy ser längre ut än han gör på tv. Han har en väldigt spetsig näsa och hans hår står som en tunn gloria runt hjässan på honom. Han bjuder på sig själv, skrattar, svär och pratar ofta. Typ hela tiden under förställningen.

Matte är lika snygg irl som i tv-rutan. Hans mörka hårsvall som lockar sig förföriskt i nacken är svårt att inte fastna med blicken på förutom när han tittar rakt på en för då drunknar man i det oändliga djup hans ögon bjuder på.

Vad han tycker om kulturevenemang som musical var lite svårbedömt då han satt och fipplade med sin telefon flertalet gånger och när han inte gjorde det pratade han danskoreografi med Karl-Petter.

Karl-Petter, med sitt spretande hår lyckades otroligt nog se så där lost ut samtidigt som han verkade ha jättekul. Så som vi är vana vid att se honom.

Det som roade de två yngre herrarna mest under kvällen var när barnen Von Trapp dansade på scenen, då hakade duon tag i varandras armar och med stor inlevelse gungades det med (tur att stolarna stod så tätt ihop så ingen ramlade av när det blev fartfyllt) och när Tommy Nilsson och Pernilla Wahlgren kysstes.

Då jublade och busvisslade de båda (kärlekstörstande) männen.

Kan bara konstatera att samtliga av dessa tre herrar, de två hantverkarna och bonden, är till utseendet och sättet ungefär så som man kan se dem på tv.

I alla fall när de går på musical i Karlstad!



Jag försökte få med mig dem hem på en liten renoveringsstund/prat om grisuppfödning men kammade tyvärr noll.