Vet ni -
Jag tog mig igenom gårkvällens biobesök utan att somna (som har hänt vid tre tillfällen den senaste tiden). Jag hade inte ens problem med sömnrelaterade besvär under filmen.

Filmen, Angel av Colin Nutley med Helena Bergström i huvudrollen drar åt det svarta humorhållet och jag fungerar inte så bra med sådant. Kan ge besvär som skruvningar i biostolen, "tycka-synd-om-rollkaraktärer-syndrom" och liknande symptom.
Självklart innehöll filmen både den obligatoriska gråtscenen och verbalt bråk på det speciella Helena Bergström regisserat av Colin Nutley sättet.

I min smöriga värld lever fortfarande idén kvar om att det goda ska segra. När jag lunde andas ut efter att insett att det inte skulle sluta som jag hade trott var jag inte beredd på den snabba vändningen.
I chocktillstånd började eftertexterna att rulla.
Ni som har sett filmen kanske inte tycker att det var varken oväntat eller speciellt jobbigt med slutet men jag som vill att prinsen ska få sin prinsessa, att grodan ska bli kysst och förvandlas till en prins har jobbigt med filmer med sk. svart humor.

ROCK ´N ROLL är inget för mig! (om nu Rock ´n roll är det som Rolf Lassgårds rollkaraktär "Richard" i filmen påstår.

Rock ´n roll fick vi dock uppleva resten av kvällen i pianobaren på Plaza hotel.
Som gravid och hormonstinn är dessa killar i olika åldrar av diverse fullhetsgrad ganska föga lockande.