Ett inlägg om några saker som upptar en del av min hjärna efter den här dagen kommer här.

Brusande gravidhormoner.
Tidigare i veckan fick jag för mig att reagera på en incident som jag efter eget tycke, samt efter att ha hört mig för hos några mer kunniga människor i ämnet, tyckte var totalt fel.
När jag väl öppnade munnen och gjorde min åsikt hörd blev jag oerhört eldig och förgrymmad både verbalt och sättet jag framförde orden på.
Vart kom all denna ilskan ifrån? En kombination av obstinata gravidhormoner och frustration över ohanterliga situiationer. Antar jag att det var...
Iallafall, efter denna incident är det uppenbart att en människa far med osanning. Svart på vitt, två personer säger två helt skilda saker. En ljuger.
Det är inte så att ljuga är något nytt begrepp som jag aldrig tidigare träffat på. Nädå det förekommer allt men den här gången är min reaktion och mina ord lite inblandade.
Spacigt och förvånande men ändå inte på något sätt.
Något som det varken är någon idé eller som jag tänker ödsla mer energi på än jag just gjort.
En annan, icke negg vink på mitt uttalande, var den återkommande positiva feedbacken från helt oväntat håll.
Gött!

Ordmöte.

Sen en kort tid tillbaks har en trevlig gestalt uppenbarat sig. En som inte är förstörd av spelets pågående maktkonflikter och korruption utan än så länge känns tilltalande fräsch. 
En med ett spännande och roligt skrivande ordförråd blandat med en känsla för konstnärligt uttryck i en intressant genre.

Inte konstigt att dessa egenskaper i kombination med sakernas tillstånd skapar en trevlig och ibland kaotisk, märkbar stämning. 

På smällen.
Glada tillrop och positiva reaktioner på det faktum att lillebror växer i magen.
Blygsamma tack och bock från mig. Nä, jag kommer nog aldrig lära mig att tycka om att stå i centrum för något som handlar om mig själv i egen hög person.
Kanske än mindre när min kropp har tagits över av någon annan som är den tillfälliga statusen.
Det är bara att svälja och hänga med i tempo och humörsvängningarna och hoppas att det snart lugnar ner sig och jag återfår kontrollen över mig själv. 
Istället för att regarera med orden "grattis" eller "vad kul" eller någon annan av de fraser man sammankopplar med att någon berättar att den är gravid har jag denna vecka fått höra en mening som jag inte tror jag kommer att få uppleva igen.
Idag skrattar jag åt den och tycker att det är sorgligt att en människa kan vara så, ja vad ska man kalla det, liten.

Omfång.
Tror nog inte, som jag fått påpekat av några, att det kanske är tvillingar i magen utan magen ökar i storlek inte bara pga av lillebror växer utan kanske mest, just nu, för att jag äter mer mat.
Mat, mat, mat.
Hungrig ena stunden och lite illamående den andra. Allt botas med mat.
Sen kanske jag ska inflika att träning ligger mig inte speciellt varmt om hjärtat. Har aldrig gjort.
De träningsperioder jag har haft i mitt liv har jag tvingat mig till och som den bestämda person jag är så kan jag visst träna massor.
Men inte nu.
Idag har jag och W plöjt fram på H&M efter kläder passande för större mage och större tuttar. Ett större omfång i kropp helt enkelt.
Jag har på något sätt lyckats glömma bort att vissa delar av kroppen under en graviditet bara över en natt kan explodera till en otrolig kurvighet, om man vill utrrycka det lite finare, eller till en kort människa med ren tjockhet för att säga det rakt på sak.
Självklart är jag förundrande glad över den växande magen, men det var tungt förra gången med alla kilon och vätska och jag saknar faktiskt att känna mig lätt i kroppen och att kunna använda kläderna som garderoben är fylld utav.
Beach 2010 here I come...


Ha en trevlig fredag!