Inte nog med att jag har ont i min vänstra handled varannan vecka sen en tid tillbaka men måste jag dessutom snava!
Ingen sån där liten snubbling där man under några lååånga sekunder lyckas räta upp kroppen samtidigt som man vänder sig och spanar efter iaktagande ögon utan mer en riktig rejäl framfallssnubbling.
I uppförsläge - i stentrappen - på jobbet.

Om jag tyckte att jag hade ont förut (gravidsvullenheten med vätskebidning gör att min vänstra handled tjorvar vilket den även gjorde när W låg i magen) så är det ingenting mot nu.
Det gör ont när jag öppnar en dörr, när jag kliar mig på ryggen, när jag bär väskan med alla noterna osv.
I väntan på att någon ska förbarma sig över mig med dörrhållning och ryggklining sväljer jag två alvedon för en aningens lindring.

När jag ändå är ute på den negativa cykelvägen (fast jag kan inte cykla för det gör för ont i handleden) kan jag likaså fortsätta med att slänga ur mig en floskel som jag varken brukar använda eller ens tänka på men som jag sen en vecka tillbaks anammar till fullo (för att inte bli galen).
Man kan inte lära gamla hundar sitta.
De blir liksom helt galna när de bestiger ålderns höst. Istället för fokusering kring nytänk, infallsvinklar, respekt andra människors åsikter, arbete och problem uppstår en total förvirring.
Det spanas och vänds kappor åt alla håll och blir mest ingenting rätt uppfattat.
Totalt meningslöst att ha med en sådan att göra.
Dock synd om hundarna, borde heta människor, men då kan det ju inte heta sitta...
Ska sluta med dessa djupa funderingar och försöka avnjuta en hundfri lunch ute i solen.

Hrmpf & Fnys!