Idag finns det en markering i displayen på min mobil.
I almenackan är det inskrivet på den 16 september "bf prinsen" och allt som står i den är synligt i displayen så idag är dagen då prinsen ska vara färdig att komma ut ur magen enligt konstens alla beräkningar.

Tror ni att han är på g då?
Nej då. Inga tecken på att det kan vara dax snart heller.
Jag var hos bm nu på morgonen. Allt var bra men huvudet var ledsamt nog fortfarande inte fixerat. Hon tröstade mig dock med informationen om att hos omföderskor så finns det mer plats i bäckenet så barnet kan vara rörligt ända fram tills det drar igång sas.

Igår var min sista arbetsdag så nu går jag under beteckningen ledig.
Något som inte känns bra för mig eftersom min oro och rädsla inför förlossningen tilltar nu när jag inte har en massa åtaganden att fylla dagarna och huvudet med. 
Jag försökte faktiskt att flytta fram påbörjandet av mina semesterdagar när jag fick känslan av att jag kommer att få gå och vänta på att allt ska starta men det fungerade inte med vikarier osv.
En annan anledning till att jag gärna vill jobba in i det sista är det där med föräldradagar. Jag måste ta ut fulla dagar för att vi ska få ekonomin att räcka till.
Detta märks ju oerhört på dagarna som försvinner alldeles för fort om man åtminstone ska kunna vara hemma under ett års tid innan dagisplats är tillåtet. Jag skulle egentligen vilja vara hemma under hela 2009 men med sorg i hjärtat inser jag att det inte är att tänka på.

Till den gnagande oron kan läggas att L kanske har fått svinkoppor. Ingen vet ifrån vart men han är full med kliande och småsvidande utslag.
Asolsprit, salva och heltäckande pyjamas. Ingen kroppskontakt för det smittar.
När W föddes tog det fyra dagar sen fick hon vätskande stora utslag, framförallt i ansiktet och på armarna. Detta spred sig till mig och drabbade mina bröst svårt vilket gjorde att amningen blev ett stort fiasko och en hemsk upplevelse den första tiden.
Nio dagar efter förlossningen, på julafton, satt vi på akuten med en liten skrutta vars handleder och näsborrar var totalt urgröpta av svinkoppor.
Ingen vet vart det kom ifrån men funderingar fanns om att det var på patienthotellet hon fick det. 
Oturen att vi kanske har det i familjen nu igen, fem år senare, i samband med lillebrors födsel känns inte bra.
Jag har inte föreställt mig hur jag kommer att ligga ensam på förlossningen och föda eller att L inte ens ska kunna hålla i prinsen.

Får väl se vad det är om ca en timme.