Nu befinner jag och barnen oss i ett snöigt skåneland.
Resan ner får klassas som en bra resa (tack för alla era uppmuntrande ord!).
Vägarna var helt klart körbara och inte en enda snöflinga föll från skyn under de 43 milen.

Igår kväll var jag enormt trött förmodligen för att jag suttit och spänt mig vid ratten under färden.
Jag satt på helspänn varenda gång jag körde ut i omkörningsfilen för att passera en av alla de hundratals lastbilar som var på vägarna under gårdagen.
Sen att spolarvätskans mynning frös så att min sikt var lika med noll en bra bit innan jag kunde stanna och med hjälp av mitt rosa bandet säkerhetsnål som jag hade på vinterjackan lyckades få bort isen eller att jag hade så full fokus på vägen och mina medtrafikanter att jag inte upptäckte att bensinlampan lös och vi i stort sett rullade in på en av avfarterna med noll i tanken är sånt gjorde säkert sitt därtill.

Barnen skötte sog däremot exemplariskt. Av de sex och en halv timmarna som vi befann oss på vägarna var det bara en halv timme som bestod av riktigt skrik från M och W frågade inte tusen gånger (bara hundra) om vi snart var framme.
Sådant får man vara glad för!

Dock så var det faktiskt jobbigt att köra så långt ensam med barnen i det rådande vinterväglaget så jag bävar lite inför hemfärden om jag ska vara riktigt ärlig.
Men vem vet, kanske hinner det bli plusgrader och snöfria vägar innan vi ska åka hem. Vi har inget speciellt att pricka in mer än att jag ska vara infinna mig på jobbet efter lunch den andra januari om jag inte lyckas byta den dagens uppgifter för i så fall börjar jag inte jobba förrän på morgonen den tredje.
Får helt enkelt ta en dag i taget och spana in vädersajterna lite extra för att se om det finns någon dag som är mer körbar än andra.

Idag har det snöat sen strax efter lunch och det gör det fortfarande.
När M sov middag hemma hos mamma och pappa gick jag och W till pulkabacken.
I samma backe som jag åkte pulka i när jag var liten och med en senapsgul plastklenod från sent sjuttiotal roade vi oss i nästan två timmar i snöyran.
Minnen väcks till liv och att få dela en liten del av dem tillsammans med W är kul.
Sen är det grymt lyxigt att få spendera tid tillsammans med henne utan att lillebror är med. Det är verkligen något som det varit snålt med sen den där dagen i slutet av september förra året...

©HUSnrNIO