Imorgon är en annan dag
Idag är himlen täckt av en tjock grå massa.
Men det passar ju bra för det är ungefär så som jag känner mig efter den gångna natten.
Det som började lovande med att båda barnen sov klockan nio (håller på och vänjer lilla M vid sovandets rutiner så smått) utvecklades till en natt som har känts som ett enda långt maraton.
Jag slet mig från symaskinen vid elva. Tolv skrek M. Tog upp honom och gav honom mat. Då hade han iofs sovit i fyra timmar (försöker intala mig att det är ett steg i rätt riktning...).
Kvartöver två kom W som inte kunde stoppa om sig täcket själv för det hade åkt ner på golvet. Bara att traska ner och bädda om och klia en femminutare.
Tre skrek M och somnade inte om hur jag än la honom eller gav nappen.
Nä mat ville han ha.
Mellan sex och sju låg han och gnällde i sin säng (jag orkade inte ta upp honom och ge mat igen) utan låg och skakade på spjälsängen och då somnade han om men så fort jag själv slumrade till och slutade att skaka så började han beklaga sig igen.
Till kvart över sju höll jag ut sen gav jag honom mat, igen, innan jag gick upp för att göra i ordning W till dagis.
Mellan dessa matningar har jag dessutom tryckt in nappen på honom fyra gånger.
De som påstår att man får en massa hormoner när man ammar som gör att man klarar av dessa nätter med vakenhet bättre än andra kan ju ge mig en påse sådana hormoner nu för jag är TRÖTT.
Ska iväg till bvc och väga och mäta nu på förmiddagen så att gå och lägga sig är inte att tänka på just nu.
Världen blir inte mindre grå precis av att L:s dotter E kom igår (veckobyte) och var förkyld med halsont. Ska dessa förbaskade sjukdomar aldrig sluta att hemsöka vårt hus. De senaste månaderna har det alltid varit några som varit sjuka här. Tröttsamt minsan.
Nog med negg.
Ska ta mitt glåmiga och påsiga ansikte och släpa mig upp för trappen till badrummet. Vem vet, kanske kan min Niveakräm göra underverk med mitt utseende en dag som denna.
Bilder från den vackra gårdagen på kullen tillsammans med H, G och lilla S.
©HUSnrNIO
Just det ja, det var sådär det var.
Nu minns jag! ;)
Hormoner som gör att man orkar vet i tusan om jag hade? Det kommer jag då rakt inte ihåg.
Jag vet att det inte är någon tröst just där du är, men tänker du några år framåt, eller 10 år (!!!) så kommer du nästan inte ihåg dessa nätter.
TACK!
Det tar jag som en komplimang =)))
Hej igen... känner igen det där. Har precis gått igenom en period av vakennätter. Min lillprins är nån månad äldre en din! Man får bita ihop o kämpa på bäst man kan. Perioden går över....de har ju sina perioder de små liven :) MVH Sofi
Men jag överlevde :)
Usch o fy för sådana nätter när man inte får sova...Vet ju alltför väl hur det var. Nu får man istället sitta upp o vänta på att äldste sonen ska komma hem från olika grejjer, inte lätt att sova då heller minsann, kram
usch då, sova behöver man verkligt..hoppas det snart vänder och att ni inte blir sjuka igen!
KRAM