Det blåser en storm av trötthet och tröttande meningar i mitt huvud och kropp.
Pratade i telefon med en vän tidigare och hörde mig själv säga ord som jag inte har sagt tidigare.
Tankar klädda i ord som är mina men ändå främmande för att de inte har blivit sagda högt nångång förän nu.

Dagarna pendlar på "humörskalan" för mig.
Allt som oftast älskar jag av att vara hemma med barnen. Njuter av att se hur de utvecklas. Njuter av att ta del av deras vardag som kantas av små framsteg och kuligheter. 
Bara för att jag känner så så betyder inte det att den ensamma vardagen med två barn inte är slitig och tung, full av gränser som ständigt ska testas, olika mer eller mindre jobbiga faser som ska gås igenom, tandsprickning, sjukdomar och ett hem att sköta.

Jag känner mig väldigt ensam ibland i detta barnträsk.
Att gå och lägga sig om kvällen tar stundtals väldigt emot för nattetid blir ensamheten ännu större.
Då är det bara jag och lilla M:s skrik och hans matning som gäller med undantag för de få gånger han har sovit ett längre pass på fem timmar. Något som har inträffat mycket sällan.
Det tär på mig på alla tänkbara sätt att vakna av hans skrik, att lugna honom så han somnar om igen, att ge honom mat, lyssna på hans gnyende om natten.
Det är svårt för mig att somna om snabbt när jag vet att inom en till två timmar kommer han att gnälla efter nappen eller skrika för att han vill ha mat eller bara vilja bli omstoppad.
Att aldrig få sova mer än på sin höjd tre timmar i sträck (just nu går det inte ens tre timmar utan att han gnyr).
Förutom en ständig förkylning har jag sen två dagar har jag dessutom fått konstigt ont i kroppen.
Förmodligen är det något som visar sig nu efter fem månaders bebisliv. Jag bär och bär. Belastar snett och gör kroppsövningar som jag annars inte brukar göra.
Det gör ont i höger höft och ner i benet samt runt nyckelbenet, halsen och axeln på vänster sida.

Men gå och lägg dig och sov på dagen när M sover tänker säkert många.
Visst det är väl en bra idé men jag är en människa som har svårt att sova på dagen. Jag kan somna om jag försöker men om jag har sovit på dagen så straffar det sig ofta på kvällen. Jag får ofta svårt att somna och har jag det så börjar tankarna mala och då är det i stort sett omöjligt att somna sen.
Alltså är det bättre att skippa eftermiddagsluren och lägga sig i en ok tid på kvällen.
Det är helt ok att ge honom mat på natten bara han är tyst och sover mellan matpassen...

Samtidigt som det är tungt att vara mitt uppe i denna småbarnsperioden är den otrolig att få vara med om.
Att se lilla M utvecklas som människa. En människa med sin alldeles egna personlighet. Sitt eget sätt att uttrycka sig på.
Att få dela vardagen och vara nära honom, och W, betyder mycket. 

Efter en natt med oerhört lite sömn är det otroligt att hjärtat fortfarande kan svämma över av kärlek till det lilla, snart femmånader gamla, nattmonstret.
Att mötas av ett leende och ett par glada ögon är allt som behövs. 

Om jag kunde ta fram den känslan om natten...


©HUSnrNIO