Att det ska vara så svårt för mig att komma igång med mina planer på att få bort gravidkilona...
När jag väl hade bestämt mig för att starta föll valet på en veckas kur tillsammans med de klassiska Nutrilettpåsarna. 
Jag körde igång och det kändes motigt men jag höll ut i hela två dagar. Sen kom fredagen.

W blev utkörd till faster P efter dagis och skulle få tillbringa natten där.
Farmor och farfar sa ja till att sitta barnvakt åt lilla M och i byrålådan i hallen låg presentkortet som har legat där sen i december och bara väntat på rätt tillfälle.
Nu eller aldrig tänkte vi och begav oss in till stan för att äta på den Libanesiska restaurangen Habibi.

Med dagens Happy Hour erbjudande valde vi en avsmakningsmeny innehållande hela 16 av kökets kalla och varma Meze och till det beställde vi in en flaska Libanesiskt rött vin.
Så ljuvligt och underbart lyxigt på alla sätt att få sitta i stadens kvällsol och njuta av underbar mat upplagd i vackra skålar, gott vin, se på folk och sen kunna betala nästan hela summan med ett presentkort.
Att jag sen hade en släng av saknad till lilla söta sonen varenda gång det passerade ett barn och inte kunde låta bli att prata om honom var tjugonde minut får jag väl jobba på till nästa gång det är dax för vuxentid... *harkel*.

Om det var trögt och svårt att starta med Nutrilettandet så var det desto enklare att sluta med det!
Helgen fortsatte i en behaglig mat och vinanda.

Imorgon är det åter måndag och gissa vad som står på menyn då...

Fredagens smakupplevelse är ett minne blott.
Ett trevligt minne.