Tog en mysig morgonpromenad strax före klockan åtta imorse tillsammans med mina två barn.
Eller inte.

En fredagstrött skoltjej som släpar fötterna efter sig så det låter som demonen i Paranormal Activity har slagit sig ner i vårt kvarter. En ettåring som beter sig som att han har panik under regnskyddet i vagnen och hänger ut över vagnen på båda sidor samtidigt. 
Själv försöker jag samtidigt som jag styr vagnen åt höger med ena handen (har ännu inte varit och justerat den mot dess vänsterdragning), hållandes ett paraply i den andra handen undvika de allra största vattensamlingarna då jag fortfarande inte har köpt mig ett par nya gummistövlar.

Lämningen av W går smidigt, all fredagströtthet är som bortblåst när vi entrar kapphallen.

M däremot bestämmer sig för att han vill börja i skolan idag och markerar tydligt att han inte har några som helst planer på att följa med mig hem igen.

Jag tar den skrikande stora overallen över axeln, av ettåringen syns inte en skymt, sätter den i vagnen och beger mig hemåt igen.
På samma sätt som tidigare men nu slipper vi uppleva några paranormala activities längs vägen och det är ju positivt...

Kaffe tack!