Ibland berörs jag mer utav vissa delar i mitt jobb än andra gånger.
Oftast blir det bara ett jobb som ska utföras som vilket som helst. En spelning som inte genomförs nonchalant bara för att jag har blivit van vid situationen utan alltid väl föreberedd (avskyr att inte ha stenkoll på alla mina uppgifter) och koncentrerat framfört med en viss medkänsla till de anhöriga.
Men, ett jobb blir en rutin, när handlingen sker tillräckligt många gånger. Så är det bara och tur också för annars tror jag att jag skulle må mindre bra efter dessa elva år med samma yrke.

Igår spelade jag och igår blandades min rutin med många känslor.
Några gånger har jag haft dessa mer berörande uppdrag men det är ändå sällan om jag ser till hur många gånger jag faktiskt ansvarar för musiken. 

Det är även i dessa stunder som jag kan känna att jag tycker om mitt jobb. Den där stunden när det märks hur viktig musik är för både mig själv och andra människor.
När man är en del av ett mycket fint ögonblick. Ett avsked utav en älskad människa som på ett obegripligt sätt ryckts bort alldeles för tidigt. 
Ibland blir det så tydligt. 
Musiken, orden och känslorna blir ett och det ena kan inte existera utan det andra i denna stund.