Ca sex timmar tog resan i min lilla Toyota tillsammans med W och M från de värmländska skogarna ner till den nordvästra delen av skåne.

Att stanna flera gånger var något jag hade ställt in mig på att få göra men istället kunde vi sträckköra med endast ett litet stopp för en kisspaus i Mullsjö.

Ingen snö kom från himlen och fram till Jönköping var det i stort sett biltomt på vår sida vägen.
Därefter brottades vi med en hel del långtradare men trots det och en ganska halkig väg så kändes det ok att köra ner.

Det hade aldrig fungerat så bra som det gjorde i bilen med barnen om det inte var för min så otroligt duktiga sjuåring.
Hon pendlade mellan att samtala och skoja med M till att passa upp honom med saker han krävde, assistera mig och ge honom det som jag ansåg att han skulle ha.
Jag berömde henne massor när vi kom fram men vet inte om hon riktigt förstod vilken hjälteinsats hon gjort idag.

M är en grinig liten tvååring som så fort han inte får som han vill lackar ur och skriker, gråter och lever rövare vilket man kan tro att det inte finns så stor möjlighet till fastspänd i en bilstol men han kan verkligen hålla låda.

Idag hann vi till Kristinehamn, vilket är ca tre mil om jag inte har helt fel, innan han bröt ihop.
Han kastade nallen och skrek sen för att han ville ha nallen.
När W gav honom den kastade han den igen.
Han kastar med sådan schwung att han lyckas med att kasta fram saker till mig.
Det kom en nalle, en mössa och en stund senare hade han lyckats få tag i triangeln [musikinstrument] som jag hade glömt att packa ur sen jag var på jobbet i helgen så även den kom flygandes och träffade mig i huvudet.
Totalt livsfarligt men dumt av mig att inte se till att sådana saker inte finns i bilen...

Matsäcken bestående av rullmackor med ägg, majonäs och smör till barnen, tetrapackssmoothie, festis, ballerinakakor, kanelgifflar och clementiner skickades friskt mellan fram och baksätet och höll kidsen vid ganska gott mod.

När det hade gått några timmar och godsakerna inte längre hjälpte att hålla resehumöret uppe plockade jag fram mitt ess ur rockärmen nämligen de återstående paketen från årets adventskalender.
Att det idag bara är den 21 kändes totalt oviktigt just då i en liten bil på en halkig väg ensam med två barn passerandes det vintrigaste landskap jag sällan skådat med ca 20 mil kvar att köra.

Jag hade på morgonen förberett inför att något sådant skulle kunna tänkas behövas använda och skrivit namnen på barnens paket [de öppnar ett varannan dag] så jag visste vilket paket som hörde till vem.

De missnöjda barnen förvandlades till glada barn när de fick öppna paket och sen lekte med sina små saker där bak.
Den lilla Rubikskuben från Värmlands museeum innehållandes endast fyra gånger fyra bitar var en hit att få på en lång resa.
Den sysselsatte de sig med länge. 

Resten av dagen har vi ägnat åt att spela spel, leka, softa framför tvn [något som jag annars nästan aldrig gör nu för tiden förutom när jag och L ska se en film] och äta nygräddade pannkakor som W älskar när mormor gör till henne.
Att vara här nere blir lite av en semester.
Jag behöver inte städa och röja dygnet runt.
Flera av mina måsten tvingas ta en paus för här nere kan de ändå inte genomföras.
Istället kan jag ägna min tid till att vara med barnen fullt ut, vilket jag även gör hemma ibland, men här blir det längre sammanhängande stunder och av kvällens miner att döma så trivs även de med det.

Nu ska jag gå och lägga mig i dubbelsängen där W redan ligger och sover och kanske, om jag orkar, ska jag börja läsa i en bok jag packade med mig i resväskan.
Tanken känns otroligt lyxig.
Så skön att bara vetskapen om att jag kan liksom unna mig detta räcker på något sätt.
Troligtvis somnar jag innan jag hunnit till sida två efter många nätters fix med tavlor m.m. men känslan är skön!


Hälsningar från en svinkallt skåneland!