Så kom då det där samtalet som jag liksom gått och väntat på i dessa sjuktider.
Efter en något komprimerad arbetsvecka pga M:s inskolning (tur att man har en förstående och arbetsledare som både litar på och faktiskt ser vad jag gör på mitt arbete) satt jag igår eftermiddag och vek och stoppade 200 brev i kuvert till områdets alla barn i åldrarna åtta och tio år gamla med en förfrågan om de ville sjunga i kör.
Jag stressade för att jag hade en hel del andra saker jag var tvungen att ta tag i.
Då ringde de från fritids och bad oss komma och hämta W som satt i kapprummet och hade ont i magen och mådde illa.

Med hjälp av vänligt sinnade arbetskamrater hann jag färdigt med utskicket och kastade mig sen hem.
L som var på väg att hämta en liten skrutt som sovit själv på förskolan för första gången droppade M hos farfar som var hemma hos oss och åkte sen till fritids. 

Jag och L möttes i dörren, jag var uppe i varv dels för att jag stressat med utskicket men framförallt för det stora obehag som kräksjukan ger mig, och han för att han var sen till jobbet.
Farfar åkte hem och jag kopplade på autopiloten.

Ut i garaget efter en hink, handduk vid sängkanten, vattenglas, saftglas och hushållspapper.
W som låg och halvslumrade i sängen upplyste jag om att hinken var på plats och att hon ropar när hon behöver hjälp.

Själv bytte jag handdukar i köket, ställde fram handspriten, proppade i mig vitpepparkorn och hängde munskyddet runt halsen.
Låter kanske en smula galet (!) men att stå lutad över en hink i ett moln av W:s kräkbaciller är något jag inte känner mig så bekväm i. Då känns det helt klart en smula bättre att ha munskyddet på vid kräkning samt när hinken ska tömmas.
Dessutom vinner ingen i familjen på att jag blir sjuk så för mig är det naturligt att göra allt som står i min makt att inte bli det. Kanske hjälper inte munskyddet ett dugg men det känns iallafall bättre när jag är mitt uppe i det.

Indränkt i handsprit satte jag mig för att ge M sin mellanmålsgröt.
Lagom till när vi var klara ropade W första gången.
Sen höll det på så var trettioende minut i åtta timmar.

Under natten kom hon upp några gånger och ville ha vatten eller att jag skulle stå i hallen när hon var på toa och kissade.
Jag hade ställt in ett vattenglas till henne tidigare under kvällen som var tänkt att hon kunde ha under natten. Efter alla kräkningarna så hinkade hon i sig det direkt och det kom självklart upp igen.
Så inatt när hon vaknade gav jag henne två matskedar vatten vid varje tillfälle för att det inte skulle bli för mycket för magen.

Det är nästan två år sen som hon var riktigt magsjuk, det hon drabbades av förra året var en så extremt mild och kort variant så den räknar jag inte ens, och jag förundras över hur otroligt duktig hon är och hur bra hon hanterar situationen.

Hon har varit ledsen över att hon är sjuk och att det är jobbigt att kräkas men hon har skött det hela själv.
Jag har bara behövt stått bredvid, gett henne papper, strukit henne över ryggen om hon velat det och tömt hinken.
Igårkväll mellan två episoder ropade hon på mig. Blek och med trötta stora bruna ögon frågade hon mig vad det var för sjukdom hon hade och om det fanns någon medicin att ta mot den.
När jag sa att det är magsjuka hon har så blev hon jätteledsen och berättade att en pojke i hennes klass har det men att hon har tvättat händerna jättemycket.

Idag har hon ätit ett Mariekex, några skedar Proviva, fått i sig vatten, saft och en halv pannkaka. Det är inte mycket men det märks att hon mår lite bättre allt eftersom timmarna går.
Hon har legat och sovit, vilat, sett på tv/film och spelat Nintendo hela dagen. Jag tror att hon tycker att det är skönt att vara på sitt rum där det är lungt och sen vet hon att M klänger på henne om hon kommer ut och det tycker hon är jobbigt när hon inte mår bra.
Jag har sagt till henne att hon ska försöka tänka på att inte vara nära M vilket alltså än så länge går väldigt bra. 

Min oro för att han ska få kräksjukan (minns hur jobbigt det var när han var sjuk en hel vecka i mars förra året) är ännu inte skyhög eftersom W sköter det hela så bra och vi andra är extremt noga med hygienen nu. 
Förhoppningar är att vi alla ska klara oss men det vore nästan konstigt när det är såpasss smittsamt som det är.
De närmsta dygnen lär utvisa hur det blir med den saken.

Nu ska jag servera middag till en smågrinig liten skrutt som ännu en gång har fått avbryta sin inskolning. Idag har han nog saknat att inte få vara där för de tre senaste dagarna har gått väldigt bra. Han äter lunch alldeles själv. Verkar ha fått känslor för inskolningsfröken och både myser och leker med henne. Igår deltog han för första gången på vilan och det gick alldeles utmärkt så det känns så bra men som sagt lite tungt att vi än en gång fick avbryta processen.

Nä, middag var det och nog om min tråkiga vardag.

Ha en trevlig fredagkväll!