För några veckor sen fick vi jag ett mail ifrån Klemner Studio med en förfrågan om vi ville komma på en audition för modevisningen på årets BARNmässa.

I fredags eftermiddag var det dax för audition på Klemner Studio.
Stället var fullt av barn i varierande åldrar och dess föräldrar.
Alla samlades på ett ställe och fick information om hur själva auditiondelen skulle gå till därefter blev det till att vänta på sin tur.

Barnen blev kallade i grupper om två.
När det blev M:s tur fanns det inte på kartan att han skulle gå in i spegelsalen till koreografen alldeles själv utan jag följde självklart med.
Tillsammans med oss var det också en något äldre kille än M och dennes mamma.

M visade sig på sin allra blygaste sida när vi samlades mitt i rummet och tillsammans med koreografen kikade på papprena som hon dragit ut med bilder och allmän information om barnen.

Vi föräldrar fick några enkla instruktioner som vi skulle följa.
När musiken började spela gick genom hela rummet fram till den stora spegelväggen.
Man skulle gå och hålla sitt barn i handen.
M gick ungefär ett och ett halvt steg snett bakom mig. Med huvudet instoppat i mitt lår.
Väl framme vid speglarna skulle vi vinka.
Jag vinkade och vinkade, musiken spelade och spelade men M stod bara och beundrade sin spegelbild och hade varken lust att vinka eller röra sig till musiken (som han faktiskt annars gör med stor glädje).

Vi blev tillsagda att ta upp våra barn i famnen och sen dansa runt med dem till musiken.
Jag som är stel som en pinne när det gäller att röra på mig i offentliga sammanhang, ja om man bortser från när jag deltar i ett Friskis och Svettispass då, gungade runt lite grann.
Detta tyckte M var kul och han fyrade av flera söta leenden.
Efter det sk. dansandet skulle barnen ner på golvet igen och vi skulle gå tillsammans till samma ställe som vi började på när musiken startade.
Denna gången gick det bättre att gå och M gick mer bredvid mig än efter.

Under tiden som detta lilla övningspass pågick fanns förutom koreografen Monica Von Wachenfeldt även Linda Klemner Modin i salen.
Det hela var över ganska fort och sen var det bara att säga tack och hej då.

Hur det gick sett från deras synvinkel har jag ingen aning om. Jag vet inte vad de söker eller går efter.
Mina egna tankar om stunden är att M är en självständig liten människa som om han ser någon spännande detalj på t.ex ett element så vill han såklart undersöka detta. Det är prio ett, att det spelas häftig musik och finns en hel spegelvägg några meter framför honom spelar liksom ingen roll.
Han är också lite blyg inför vissa av de människor han möter för första gången vilket är en otrolig skillnad mot hur han är hemma där han låter mycket, leker ruffa lekar med W och tar för sig av allt och alla.

Hur det än går så var det iallafall kul att vara med om upplevelsen som blev till en avspänd tillställning tack vare de två som höll i det.

Prins Bus...


Bilder:Privata©HUSnrNIO