Idag är det en sådan där dag då det känns som att jag inte är mamma till min egen son.
Ingenting jag gör är bra.
Gnällnivån, gråtskriken och argheten duggar tätt.
Det är som att vi kommer från varsin planet och har noll förmåga till att konversera med varandra.

När humöret inte är på topp så brukar lite dammsugning vara en bra åtgärd att ta till.
Låter kanske en smula knasigt för inte är det speciellt kul att valla dammsugaren runt i huset men jag avskyr när smulor och junk ligger som drivor i alla hörnen och M älskar att pyssla om dammsugaren under tiden som jag dammsuger.
Han tar så bra hand om den att det är ett litet under att den fortfarande lever.
Slangen vägrar att åka tillbaks in i den, röret hänger sig när man förlänger/förkortar det, hjulen är för längesen ett minne blott (men den repar inte golven för det!) och den blåser ut en massa luft efter sig som om den hade ett avgasrör fastsatt på sig.
Det beror väl inte endast på M att vår dammsugare inte är i så gott skick. Den används ju faktiskt oerhört flitigt och kanske en aningens brutalt utav mig...

Även idag räddade dammsugaren oss från gnäll och elände.
När jag sen tog fram klädborstarna med klister på för att lyckas få bort en del av allt det damm som samlas lite varstans i soffan (där den risiga dammsugaren inte gör ett så bra jobb) var humöret på topp för en stund.
M stod i en hörna utav vardagsrummet och rollade fåtöljen medan jag tog mig an kuddar och en del utav soffan i den andra änden.

När det var färdigrollat och golven i köket var torkade var det åter igen missnöje och klagan på M.

Han kastar saker omkring sig, drar mig i håret så fort han får en chans till det.
Matskeden hamnade på golvet i flygande fläng osv.
Jag tröttnade och slevade in lunchen i raskt tempo på honom (otroligt nog så åt han när jag matade honom), hivade upp honom över axeln, och på väg till sängen stoppade vi endast till kort vid diskbänken för att sanera bort rester av grönsakslasagnen med vatten.

Precis innan jag lägger ned honom i hans säng ger han mig en ljudlig puss rakt på munnen och tittar på mig med ett leende.

Jag fattar ingenting.
Oftast smälter jag för de där pussarna och smilen men idag, efter en hel förmiddag med gråt och klagan, krävs det allt lite mer än så.
Jag lägger ner honom och säger gonatt.

Men nu när jag har suttit här vid datorn en liten stund känns det plötsligt inte så tröttsamt längre.
Förmiddagen gick ju ändå ganska fort... och inte var den väl så hemskt jobbig. Eller...?
Men trots att mitt hjärta allt som oftast smälter för den lilla kille så får han gärna sova middag LÄNGE idag!

I lördags strosade jag och L en stund på stan.
Blev ett besök på Village där de hade letat på lagret och hittat en svart uggla till mig som jag efterfrågade för en tid sen.
Nu står den i köket och är så fin så enligt mig:-) 


Bilder:Privata©HUSnrNIO

Och så några ord till L...
Till sommaren när jag fyller 35 då önskar jag mig ett nytt kök med många rymliga vita skåp och stora svarta bänkskivor.