Jag hade (som vanligt) en massa som jag skulle få gjort när det magiska klockslaget (det när båda barnen äntligen sover sött i sina sängar) infann sig igår kväll.

Klockan var nio när W somnade och då kändes kvällen ung och jag trodde att jag skulle hinna med både tvättvikning, att göra några tavlor, maila och göra lite på programmet till H:s bröllop.
Istället går jag förbi tv:n där L just zappar över från fotbollen till trean.

This is it sänds.
Konsertfilmen om Michael Jackson som är tillägnad hans tre barn.
Jag har bara sett ytterst små delar av den tidigare och nu blev jag fast framför tv:n.
En sorglig känsla grep ganska snabbt tag i mig samtidigt som jag förundrades över vilken otrolig produktion denna sista konsert var.
Vilken show som alla fans hade fått ta del av!

Men så blev det ju inte...
Att se MJ dansa och sjunga var medryckande men två och en halv timme senare när filmen var slut var det med en sorglig bismak i munnen som jag reste mig ur soffan.

The king of pop är död men hans musik kommer för alltid att leva vidare.