Idag tänkte jag att jag skulle sluta jobbet så pass tidigt att jag lugnt skulle kunna hämta M på dagis och sen W på fritids.
Väl hemma skulle W kunna äta sin tomtegröt i lugnt tempo och därefter byta om till friidrottskläder och jag skulle glatt vinka av henne i dörren och sen fortsätta i samma lugna, ostressiga, tempo att ge M mat, välkomna farfar som hade rollen som kvällens barnvakt och bege mig tillbaks till jobbet för ytterligare ett pass där.

Hur kunde något som var så väl planerat i mitt huvud bli något så helt annat!?

Istället för att hämta M lite tidigare rusade jag in på dagis efter honom.
Det gick så snabbt att jag inte hann reflektera över att de tre barnen som var kvar vid fyratiden faktiskt var ute och lekte.

Samtidigt som detta ringde jag till fritids och bad pedagogen där att säga till W att gå hem.
Eftersom vi bor ca tio minuters promenad från skolan där man endast promenerar på gång- och cykelväg går W hem själv ibland.
Jag tänkte spara tid genom att hinna hem lite före henne och värma gröt och packa ihop vattenflaska och skor.
Istället fick jag prata med W som inte alls var sugen på att gå hem själv idag efter en småtuff skoldag.

Jag och M körde i ilfart och hämtade henne och sen hem och i ett allt annat än lugnt tempo värmdes gröt och det byttes om m.m.

Efter ett telefonsamtal med bästa kompisen fick vi veta att hon inte skulle på friidrotten idag och eftersom det är mörkt ute halv fem blev det bestämt att jag och W skulle cykla tillsammans dit så skulle hon cykla hem själv sen när det var slut.
Hon lovade mig att cykla försiktigt hem eftersom det är isfläckar lite varstans på gatan och jag höll ett litet tal om säkerhet för henne.

Kvart i fem med magarna fulla av tomtegröt och kanel gav vi oss iväg ut i kylan.
Efter halva vägen upptäcker vi att W inte har någon cykelhjälm på sig.
Vilken mamma håller förmanade tal om isfläckar och låter sitt barn sen cykla mitt i vintern utan hjälp på huvudet!

Jag körde i ilfart hem efter hjälmen medan W stod och väntade på glidandes omkring på en isfläck.

Utanför gymnastiksalen fanns ingen lärare bara en massa friidrottssugna barn.
Vi väntade och jag frös.
Hade tagit på mig alldeles för lite då jag trodde att jag skulle kunna cykla hem direkr igen.

En klasskamrats mamma kom och väntade tillsammans med mig medans barnen lekte på skolgården.
När klockan är tio över fem (det ska börja fem) börjar jag känna mig stressad eftersom jag måste åka halv sex tillbaks till jobbet.

Kompisens mamma lovar att stanna kvar och vänta med tjejerna och jag cyklar i ilfart hem igen.
När jag pakerar cykeln på altanen märker jag att i Ms cykelstol på pakethållaren ligger både gympapåsen med vattenflaskan och skorna, cykelhjälmen, cykellås och nycklar.

Kör tillbaks ännu fortare än tidigare för då tror jag ju absolut att barnen fått gå in och att ha friidrott utan skor är inte så kul.
De står fortfarande ute och väntar men nu med ett leende på läpparna pga mig.

Jag cyklar hem igen.
Säger hej till farfar och kastar mig i bilen tillsammans med L som jag skulle dumpa på Rud och en avtackningsfest.
Mot jobbet och nittio minuter senare hem igen.

Vart tog de lugna, och planerade timmarna vägen då jag inte skulle säga ordet "skynda" dig till mitt barn.
När det skulle finas tid till att sitta med tomtegrötskeden i handen och drömma sig bort en liten stund i årets julkataloger?!

När jag ändå var uppe i varv tog jag tillfället i akt att dammsuga golvet fritt från junk, diska, potträna M, lägga M, läsa tillsammans med W, dricka en kopp te tillsammans med henne och sen sjunga och klia innan det var dax för John Blund att göra sitt.

Nu sitter jag här och vet inte riktigt vart jag ska börja.
Har en hel del som jag ska göra men samtidigt vet jag att morgondagen kommer att bli en ganska påfrestande dag på jobbet så jag egentligen borde jag nog satsa på att lägga mig tidigt ikväll.

Vi får väl se vad det blir...

[Min friidrottstjej provandes årets julklänning]

Bild:Privat©HUSnrNIO