Kvällen är här och ikväll är det tungt.

Jag har haft flera jobbuppdrag den här helgen där jag verkligen har tvingats till att fokusera 100% för att lyckas göra ett bra jobb.
Jag har lyckats och avslutade ikväll med betyget väl genomfört och känner mig nöjd.

Men ibland tar energin slut och kanske gjorde den det lite mer nu ikväll än annars pga alla fokuseringar och en smula nerver som varit inblandade under den gångna helgen.

Att jag kommer hem från jobbet och tar hand om barnen, ger lunch, värmer lunch, plockar ned i diskmaskinen, plockar ur dismaskinen, torkar av på matbordet och köksbänken för hundrade gången samma dag, hanterar konflikter om att man inte kan gå ut och leka i tunna byxor när det är 0 grader utomhus, skiljer på bråkande barn för femhundrafemtionde gången, slänger i mig en halvljummen Gorbys för att sen rusa iväg till arbetet igen, fokusera och komma hem och skilja på samma barn igen, en dotter som anser att hela världen är emot henne för att hon inte får en mobiltelefon, torka av diskbänken igen, viker tvätt, bär upp tvätt för den hiskeligt fula furutrappen från -74 och sen droppen som får bägaren att rinna över just ikväll att den människa jag lever med inte ens reagerar på att klockan visar läggdax, och att båda barnen uttryckligen är i behov av sömn med tanke på hur eftermiddagen/kvällen varit, utan lugnt sitter och ser på sporten.

Jag byter på M, känner mig som världens sämsta mamma som inte duschat honom idag som jag lovade honom vid sju imorse när jag klippte håret på honom att vi skulle göra. 
Tar på honom pyjamas, stoppar om honom, ger han alla gosedjur som han vill ha nära sig under natten och pussar denna underbara lilla pojke godnatt och går ut ur rummet.
Han ropar efter mig "mamma, åka farfars bil".
"Imorgon kanske" säger jag och linkar nerför trappen med en höft som bestämt sig för att göra ont.

Tandborstning och sen en stunds mys i Ws säng.
Hon visar sitt lilla anteckningsblock där hon alldeles själv skrivit vad hon önskar sig i födelsedagspresent om en knapp månad.
Lite kli på ryggen och några luciasånger i moll senare sitter jag nu här och känner mig gråtfärdig.

Ibland kan jag tänka ett dygn efter att jag mått så här som nu att det där var väl inte så farligt men nu är jag slut och besviken och gråtmild.
Känner mig ensam om det mesta.

Och inte blir det bättre av att morgondagen förmodligen kommer att te sig likadan som den här dagen. Iallafall om jag ser till måndagens sk måsten som inleds med jobb under förmiddagen som kräver 100% fokus utav mig.

Nog om detta.
Ibland är det tungt och alla har sin egen lilla tyngd att bära ibland som trots att den inte innebär något allvarligt i form av sjukdomar m.m. kan vara tung nog att kånka runt på.

Nä, nu ska jag stänga av hjärtat och ta fram beställningsblock och penna och ägna en stund åt att göra tavlor, printa och paketera.

So long.