Nu har Pontus bott hos oss i ungefär en och en halv månad.
Igår fick W syn på bilden jag har som bakgrund på datorn just nu och gav ifrån sig en djup hjärtesuck samtidigt som hon sa "åh vad han är fin".
Hennes röst var fylld av kärlek till detta lilla djur.

En kärlek som inte alltid verkar vara besvarad.
Det är inte lätt alltid att vara 4½ och ha koll på sina känslor och iver över vad man känner för sitt husdjur.
Ibland blir det helt enkelt för mycket för Pontus och han biter till eller rivs.
Jag försöker att vara med när hon ska ta ut honom ur buren så hon inte sliter i honom och vara med ute när hon går med honom i kopplet men ibland ser jag inte allt som händer. 

Imorse blev W biten två gånger då märktes det att Pontus var stressad men ibland både biter och kraffsar han utan att det har hänt något speciellt.
Antar att det helt enkelt är ett kaninbeteende. Eller?

Ska ringa veterinären och fråga hur gamla kaniner ska vara när de kastreras för det har vi tänkt att göra för att han inte ska skvätta på allt och alla. Kanske blir han lugnare av det också. 

Allra bäst trivs han när han nyfiket får springa omkring i hallen och köket med sin bur öppen. Han har hittat sitt favoritpausställe som är längs ena väggen i matrummet.



Bilderna tillhör hilajns.blogg.se©