Idag för sex år var det ingen snö ute.
Jag gjorde min sista dag på jobbet den första december. W var beräknad till den sjätte.
Söndagmorgonen den 14 kändes det fortfarande ingenting.
Jag var ute på morgonen och släppte ut hästarna.
Tog det lugnt. 
Hade inget val då magen var enormt stor och även resten utav mig. Uppsvälld av vätska stod jag, som så många andra morgnar, och såg på när de sprang rakt ut i hagen.
Millan halvt galen, stor och svart. Wega smidig, sprallande och vacker så som unghästar ska vara. Lite efter de två kom lilla knubbiga och bitska Java.
Hon som var minst i klanen visade ändå tendenser till att bestämma över de andra två.

Dagen gick och på kvällen satte vi oss framför tv:n för att se på Mumien (om jag minns rätt).
Då drog det igång.
Kroppen började att förbereda sig och smärtorna ökade ganska snabbt.
Vid elva åkte vi till sjukhuset sen följde många timmar med ohyggliga smärtor och obehagliga upplevelser.

I de papper som jag och min barnmorska skrev inför förlossningen står det att jag känner obehag för sjukhusvistelser och att jag är spruträdd.
Under sexton och en halv timme sticker de mig över tjugo gånger.
Varenda spruta de ska ge mig går fel och måste tas om flera gånger. Jag fattar beslutet om att jag vill ha epidural trots att jag känner sådant obehag för sprutor och att de redan har fått göra om kanylen i handen tre gånger.
Inte ens den extra inkallade läkaren lyckas ge mig epiduralen. De avbryter efter att ha kört in psrutan elva gånger i min rygg för då börjar det kännas konstigt i benen på mig.
Alla försöken gör att det gör ont för mig att ligga på rygg efter det.

Efter detta ger de mig morfin för att jag ska uthärda tills dess att jag är tillräckligt öppen. Jag andas lustgas och de gör även några försök till att bedöva mig med sprutor på intima ställen men det lyckas inte.
Tiden går och det händer saker på mig, i mig och runt mig.
Med fem stycken vitklädda personer i rummet och en skrikande jag bestämmer de sig för att använda sugklocka.
Innan de påbörjar det kommer äntligen lilla W ut. Klockan är 15.38 och det blir alldeles tyst.
Utanför fönstret snöar det. 
Jag är i en bubbla och hör röster långt borta men ser bara det lilla knytet i min famn. Den vackraste någonsin. 
När jag pratar låter det som att jag snyftar och jag känner inte igen min egen röst.
Tiden står still samtidigt som det är nu som den börjar.
Nu börjar tiden som jag kommer att räkna. Min dotters tid.

Vi får ligga kvar på sjukhuset då jag förlorat för mycket blod.
Jag minns tiden som ett enda långt kämpande med att försöka få till allt kring det stora ämnet amning som antingen fungerar direkt eller som i mitt fall endast krånglar.
Dricker te med grädde i flera dagar som var det godaste jag smakat och får sen äntligen åka hem.
Väl hemma får W och jag svinkoppor.
Min lilla dotters handleder och mun är helt urgröpt av koppor och jag har också i ansiktet och på brösten.
Amningen försvåras ytterligare men jag och W kämpar på. Försöker amma i alla möjliga ställningar, åker in och ut på sjukhuset och på olika bvc och pumpar ur.
Så en dag, när det har gått nästan fyra månader, lossnar allt. Plötsligt kan jag amma och W kan äta. Smärtfritt och behagligt.
En stor upplevelse.

Idag när jag tänker tillbaka på den där tiden för sex år sen som var bland den tyngsta jag upplevt men som gav mig ett liv är den tiden en självklar del av min livshistoria.
Det var då mitt liv tillsammans med W började och som för mig den vackraste som finns♥.
©HUSnrNIO