W fick lov att äta köttfärsås och spagetti på sitt rum igårkväll för filmen Monsters Inc var på tv och hon älskar den filmen. 
Mitt i hennes rum har hon ett barnbord och stolar från Ikea.
Hon tog den djupa tallriken med mat och gick in på sitt rum men kom snabbt tillbaka. Utan skål.
"Mamma, jag är ledsen, förlåt mig, jag spillde ut maten, förlåt" (hon är ofta väldigt ångerfull när hon gör något som inte är så bra).
Jag suckar trött, men det är ju egentligen mitt eget fel som tillät henne att äta på rummet, så jag tar med papper och disktrasen och gå in för att sanera.
Då ser jag att tallriken ligger upp och ned på hennes måne (en stor halvmåne som är som en gunga från Ikea).
Jag torkar med ännu en ljudlig suck upp kletet och går tillbaks ut i köket.
W kommer efter.  
Jag predikar för henne om att hon ska sitta på stolen, vid bordet, när hon äter. Ingen annanstans.
Frågar henne vad hon tänkte på när hon satte sig på en gungande måne med en tallrik full med mat.  
W säger allvarligt "Jag tänkte på munkar" och går sen in på sitt rum.

Kanske bör jag fundera på det där med munkar.
Det här är andra gången som det tappas matrester och hon börjar att prata om munkar.
Vi äter i stort sett aldrig munkar i vår familj. Vi pratar inte om munkar.
Varför tänker hon då på munkar...?