Den här dagen, den femtonde december (klockan 15.38), för sju år sen föddes vår dotter W.

När jag tänker tillbaka på den där dagen 2003, så minns jag den som en av mina tyngsta dagar med anledning av allt som gick fel [för att säga det rakt ut] i kombination med allt som var nytt och alla känslor som levde rövare med mig, men jag minns också den dagen som dagen då allting började.
Dag ett på livet tillsammans med mitt barn.

Så otroligt - Mitt barn!
Ett sådant ansvar och en sådan otrolig, gränslös, kärlek♥
[som vi nu ska fira med lussekatter, glass och paket innan julkalendern börjar]

Bild:Privat©HUSnrNIO

---

Utdrag ur text från tidigare publicerat inlägg om vad som hände under de där decemberdagarna för sju år sen.


Det var ingen snö ute. 
Jag gjorde min sista dag på jobbet den första december. W var beräknad till den sjätte.
Söndag morgon, den 14, kändes det fortfarande ingenting.
Jag var ute på morgonen och släppte ut hästarna.
Tog det lugnt. 
Hade inget annat val då magen var enormt stor och även resten utav mig. Uppsvälld av vätska stod jag, som så många andra morgnar, och såg på när de sprang rakt ut i hagen.
Millan halvt galen, stor och svart. Wega smidig, sprallande och vacker så som unghästar ska vara. Lite efter de två kom lilla knubbiga och bitska Java.
Hon som var minst i klanen men visade ändå tendenser till att bestämma över de andra två.

Dagen gick och på kvällen satt vi framför tv:n. 
Då drog det igång och smärtorna ökade ganska snabbt.
Vid 23 åkte vi till sjukhuset sen följde många timmar med ohyggliga smärtor och obehagliga upplevelser.

I de papper som jag och min barnmorska skrev inför förlossningen står det att jag känner obehag för sjukhusvistelser och att jag är spruträdd.
Under sexton och en halv timme sticker de mig mångt mer än tjugo gånger.

Varenda spruta de ska ge mig går fel och måste tas om flera gånger. Jag fattar beslutet (efter att ha tagit mod till mig) om att jag vill ha Epidural trots att jag känner sådant obehag för sprutor och att de redan har fått göra om kanylen i handen tre gånger.
Inte ens den extra inkallade jourläkaren lyckas ge mig epiduralen. De avbryter efter att ha kört in sprutan elva gånger i min rygg för då börjar det kännas konstigt i benen på mig.
Alla dessa sticken gör att jag sen har svårt att ligga på rygg utan att det smärtar. 

Efter detta ger de mig morfin för att jag ska uthärda tills dess att jag är tillräckligt öppen. Jag andas lustgas och de gör även några försök till att bedöva mig med sprutor på intima ställen men inte heller det lyckas de med.
Tiden går och det händer saker på mig, i mig och runt mig.
Att de inte lyckas med att ge mig bedövning genom sprutor är inte mitt fel då jag inte rör mig ett dyft eller ställer till problem för dem på annat sätt.

Med fem stycken vitklädda personer i rummet och jag som skriker bestämmer de sig för att använda sugklocka.
Precis innan de påbörjar det kommer äntligen lilla W ut.
Klockan är då 15.38 och det blir alldeles tyst.
Utanför fönstret har det börjat snöa. 

Jag är i en bubbla och hör röster långt borta men ser bara det lilla knytet i min famn. Den vackraste någonsin. 
När jag pratar låter det som att jag snyftar och jag känner inte igen min egen röst.
Tiden står still samtidigt som det är nu som den börjar.
Nu börjar tiden som jag kommer att räkna varje dag och år.
Min och min dotters tid.

Vi får ligga kvar på sjukhuset då jag förlorat mycket blod.
Jag minns tiden som ett enda långt kämpande med att försöka få till allt kring det stora ämnet amning som antingen fungerar direkt eller som i mitt fall endast krånglar.
Dricker te med grädde i flera dagar [som var det godaste jag smakat just då] och får sen äntligen åka hem.

Väl hemma får W och jag svinkoppor.
Min lilla dotters handleder och mun är helt urgröpt av stora koppor och jag har också i ansiktet och på brösten.
Amningen försvåras ytterligare men jag och W kämpar på. Försöker amma i alla möjliga ställningar, åker in och ut på sjukhuset och på olika bvc och pumpar ur.

Så en dag, när det har gått nästan fyra månader, lossnar allt. Plötsligt kan jag amma och W kan äta. Smärtfritt och njutningsfullt för oss båda.
En sådan stor upplevelse.