Vill minnas att jag i ett tidigare inlägg nämde att nätterna tillsammans med lilla M började flyta och jag börjar skönja ett mönster i hans sov och ätklocka.
Bah!
Inatt förkastades allt det där och Malte har nu påbörjat sin fjärde förkylningsrunda.
Lite nysningar har det varit de sista dagarna men inget mer förrän inatt.
Var tionde/femtonde minut har han vaknat till. Det låter mest som att hans hals är fylld av slem och han inte får upp det.
Han kväljs och sen blir han alldeles tyst (då blir jag livrädd och tror att han har slutat att andas) för att sen skrika rakt ut.
Jag kastar mig över honom och sliter upp honom brutalt från sängen.
Nu är M dessutom ett kräkbarn så mitt i allt detta slem så kräks han en massa också som inte gör det lättare för honom.

Sådär höll vi på och vid halv fyra kom W upp och ville sova hos oss. 
Vi gårdagens läggning ville W absolut inte sova. Ena stunden sa hon att hon var rädd för häxor och ville sova hos oss, och nästa att hon inte var trött och ville va uppe med oss. 
W är en lite människa med en enormt stark vilja. Hon försöker ofta att få sista ordet, bestämma regler vid lek och har förmågan att verbalt formulera i detalj hur hon och hur hon tror att andra tänker. 
Vid läggningen brottades jag med att sätta gränser för att jag tror att hon testar mig/oss (hon blandade in L och spelade oss lite mot varandra) å ena sidan och andra att hon faktiskt är rädd just nu för spöken och framförallt häxor.
Men den stora klumpen i min mage är det har blivit en sådan förändring för henne sen M kom. 
Tiden före dessa åtta veckor gjorde hon och jag jämnt saker tillsammans. Nu handlar allt om M (känns det som).
"Mamma ska bara ge M mat", mamma ska bara byta blöja osv osv..." är det jag hör mig säga till W hela dagarna.
När jag väl sitter ned med henne så är ju alltid M med.
Från att ha varit bara hon och jag i fyra och ett halvt år har vi nu inte varit ensamma en enda stund på åtta veckor.

Vet inte om hon lider av det (så mycket som jag gör) för hon har inte sagt något. Inte heller tar hon ut något på honom. Tvärtom, hon är jättego mot honom och säger jämnt att han är så fin och att hon älskar honom. 
Men ett sätt att uttrycka denna omställning på kan ju vara alla dessa konflikter som blir oss emellan. Som igår vid läggningen då hon säger att hon tycker att jag är dum och inte vill va med mig. Något som bränner i hjärtat på mig. 
Och gjorde hela natten därför lät jag henne ligga kvar i vår säng när hon kom (L snarkade redan i ett annat rum) så det fanns ju plats. 

Imorse försökte jag få lite sömn när väl huset hade blivit tomt men inte heller då kom M till ro. 
Sliten som aldrig förr tog jag mig upp med M och ringde rådgivningen men så länge han inte har feber och enorm hosta så tyckte de att jag skulle stanna hemma. 
Ha huvudändan på sängen i högt läge och ge näsdroppar och koksalt. 
När jag avslutat det ringer de från dagis och säger att W är "sitta-på-toa-magsjuk" (jag har magsjukefobi) så de vill att jag hämtar henne. 
Kastar mig iväg efter att ha ammat (L är på möte utanför stan) och hämtar en blek och ledsen tjej. 
Ägnar några timmar åt att springa mellan barnen (med småpanik inombords för att bli sjuk själv och smitta M) och kommer på att jag har glömt bort att äta frukost. 
Klockan är då några timmar efter lunch.

Ikväll har W mått mycket bättre och ätit och sprungit omkring här hemma så det känns ju oerhört skönt.
Nu sover båda barnen och jag borde göra detsamma.
Ska bara samla ihop alla mina funderingar om detta med att vara tvåbarnsmamma, svälja elva vitpepparkorn och sprita mina händer en sista gång (om det finns något kvar av dem) innan jag kastar mig in i nattens mörker.

Godnatt!